Friidrotts-EM nyligen, sim-EM nyss avslutat med den fantastiska Sarah Sjöström så gott som varje dag inbegripen i dramatiska spurtstrider där hundradelar av en sekund avgjorde.

Det är inte mycket som i dramatiskt hänseende går upp mot direktsänd idrott. Alltid mera spännande på TV än i verkligheten, tack vare total överblick och närbilder. Oförutsägbart. Inga givna slut.

Vad ska vi ha Atleterna till?

Att konstnärligt gestalta idrottens drama är svårt. Många har försökt. De flesta misslyckas. Det finns lysande undantag.

Ibland kan man leka med idrott. Och idrottsstjärnor. Det kan bli bra som i Mästarnas Mästare. Inte så mycket för idrottsmomenten som för den sociala samvaron, tillbakablickarna på karriären. Personliga möten. Känslor som kanske hölls tillbaka när de var mitt i karriären. Flerdimensionellt engagerande.

Sveriges Television har nyligen haft premiär, på bästa sändningstid en lördag, för ett program som fått namnet Atleterna. 

Vältränade idrottare utan stjärnstatus, okända för de allra flesta av oss. Tävlingar. 60 meter, klättring, höjdhopp, bågskytte. Jag vet inte allt vad det skall bli.

Ser hellre en korpmatch!

Varför gör Sveriges Television detta?

Möjligen därför att man numera har tillgång (knappa resurser) till allt mindre av den stora idrottens verkliga dramatik.

Kanske för att man inser, att idrott är det samma som dramatik och tror att så fungerar det också i formatet av någon sorts doku-sport-såpa-variant.

Atleterna känns som en krystad blandning av Robinson, Fångarna på fortet (utan dvärgar och tigrar), Gladiatorerna och Mästarnas Mästare.

Varför gör SvT en dålig kopia av redan förbrukade koncept och en egen succé (Mästarnas Mästare)?

Jag ser mycket hellre en korpmatch i fotboll än detta.

Kajsa värd bättre

Dessutom; tävlandet var inte det dominerande inslaget, mesta tiden gick åt till ett försök att göra de här okända människorna intressanta, till någon sorts socialt experiment, till att försöka hetsa fram motsättningar, till att försöka få det att låta som riktig idrott. 

Till detta har man engagerat den fenomenala idrottstjejen Kajsa Bergqvist. Hon är värd bättre.

Det blir rätt fånigt när en f d världsstjärna som Kajsa står och intervjuar okända idrottsamatörer om sådant som hon själv har de bästa svaren på.

Det blev mest ett hurtigt påhejande, ett försök till desperat spänningshöjande a la Gunde Svan, ett high-five-ande som kändes påklistrat och oäkta. Och däremellan stod idrottens klassiska floskler som spön i backen.

Pinsamt, dåligt, ointressant

Och när det drog ihop sig till tävling lite då och då stod den det utmärkta programledarproffset Richard Olsson (som gjorde en jättefin intervjuserie från Göteborg under sommaren) i kostym och såg både upphängd och nedsläppt ut, helt malplacerad och föga engagerad.

Detta var slöseri med TV-tid. Ett misslyckat försök att dramatisera en genre (idrott) vars verkliga dramatik aldrig kan överträffas i konstlad form.

Detta är hitte-på-idrott.

Den berör oss inte. Pinsamt, dåligt, ointressant.

Ett misshushållande med så begåvade människor som Olsson och Bergqvist. 

Och detta är särskilt pinsamt att konstatera, när Sveriges Television så konsekvent låter bli att fullgöra sin publicistiska uppgift genom att ge tittarna undersökande journalistik, grävande reportage, debatter och intervjuer om den verkliga idrotten, en miljardindustri som man totalt ignorerar att granska.

Istället resurser på denna usla kopia av sådant vi redan sett i otaliga tappningar.