Han är, precis som i de klubbar han med framgång varit med och skapat mästarlag, det självklara navet, den store ledaren både på och utanför planen och då blir det, precis som i EM-kvalmatchen mot Lichtenstein, att hans adepter, när de gjort mål, springer ut till "pappa" vid sidlinjen för att få belöningen, en bit godis för ett godkänt betyg efter terminen slut.

Den respekten är både lite söt och lite skrämmande.

I huvudrollen ändå

För det är som om de alla tänkte; hur vill Zlatan att vi gör, hur hade Zlatan gjort (det kan de ju ändå inte kopiera), nu har vi gjort honom nöjd med våra mål och en säkrad seger mot ett av Europas sämsta landslag.

Zlatan har naturligtvis inspirerat mera än han hämmat, men det blir alldeles uppenbart i de matcher Sverige spelar utan sin stora stjärna, att många söker i blindo efter det självklara passningsalternativ som finns när Zlatan är på plan.

Ändå tycker jag att spelare som Zengin, Durmaz och inte minst debuterande Emil Forsberg från Malmö FF visat både egen styrka och mod när de nu fått chansen.

Blir aldrig klok på Hamrén

Det är själva organisationen som inte fungerar och jag blir aldrig riktigt klok på Erik Hamrén. Har aldrig riktigt begripit vad han säger och menar och aldrig riktigt kunnat utläsa någon tydlighet i hans svajande spelplan.

2-0 mot Lichtenstein ger lika många poäng (3) som 7-0.

Statistiskt finns ingenting att klaga på.

Men ett fotbollförbund, en kapten och hans lag måste ha siktet mot nästa horisont, inte bara förnöjsamt leva i nuet.

Begriper inte resonemanget

Ett kompakt spelövertag resulterade i princip i två självmål av motståndarna. Det är inte mycket att vara nöjd med.

Att Hamrén under hela sin förbundskaptenskarriär blundat för Allsvenskan och uppvärderat spelare så fort det bytt klubbadress (där många aldrig dominerar, kanske inte ens spelar regelbundet), vet vi vid det här laget. Att förbundskaptener (där är han i gott sällskap) har svårt att skiljas från sina favoritspelare även när de fallerar, finns det också många historiska bevis för. Men hur han kan spela formsvage och för ändamålet helt opassande Johan Elmander mot det handbollsförsvar som man på förhand visste skulle stå packat runt sitt straffområde, begriper jag inte.

Elmander är en lojal slitvarg, han är löpstark, han är de fria viddernas jagande hind även när hans stjärna dalar. Men det här var en match som krävde en annan kompetens, spelare som bara vänder på en femöring i trängseln och klipper till. Som t ex Hrgota. Varför fick han inte chansen från start? Lichtenstein var en lagom svag motståndare för ett sådant framtidstest.

Krävs fingertoppskänsla

Landslag och klubblag är diametralt skilda storheter. Klubblag byggs långsamt, hållbart, tålmodigt. Landslag kan ha sin stomme men stundens ingivelse och fingertoppskänsla måste sätta de avgörande bitarna i pusslet. Tiden tär, formsvackor kommer, dagsform måste läsas av med en känslig termometer. 

Varken Elmander eller Ola Toivonen står och väntar på att få blomma i frihet den dagen Zlatan inte finns med längre. Det är kanske Hrgota eller Guidetti eller Kiese Thelin som står på tur. Med egenskaper som kan kombineras med och förvalta det utan tvekan skickliga tekniska, kvicka och finurliga spel som finns representerat i spelare som Ekdal, Durmaz, Forsberg, Bahoui, Kacaniklic. 

Och i framtidens lag håller det inte med en enbent (vänster) högerback.

Vad säger att en enbent back i FC Köpenhamn är bättre än en tvåbent, med styrkan i höger, i ett lag som överlägset vunnit Allsvenskan och tutar på med viss framgång i Champions League. Jag tänker förstås på Anton Tinnerholm i MFF. Som dessutom har en för backar excellent passningsfot. 

Måste behärska båda delarna

En förbundskapten måste både tänka långsiktigt och i stundens ingivelse.

Hur många gånger har ni hört, inför matcher som bara skall vinnas; "vi måste ha tålamod. Det gör inget om målet kommer i 80:e minuten."

Fel signal. Tålamod kan bedöva, söva tempot, bryta ner spetsigheten, dämpa aggressiviteten; det kan lätt bli en lång väntan på något som inte kommer.

- - -

EM-kvalmatcherna i Femman känns "sådär". Skall det vara så svårt att få till experter som vågar kritisera och ifrågasätta. Hasse Backe är en utmärkt fotbollskännare, han har så mycket inom sig som vill ut, men han vill kanske inte bränna alla skepp eftersom hans namn troligtvis finns med rätt högt upp på listan när Erik Hamréns ersättare skall utses. Och Anders Svensson - om än rätt frispråkig ibland - har väl den egna landslagskarriären alldeles för nära inpå för att våga ta klivet ut i full frihet.

- - -

Ralf Edström försvinner från radions fotbollsrapportering. Synd. Fast å andra sidan; vem lyssnar på radion när matcherna går i TV?

- - -

Zlatan har väl aldrig varit så öppen och vältalig och känslosam som i Femmans dokumentär. Men så är det ju också hans idé, hans villkor som gäller, hans egen PR-film för varumärket Z.