De försökte inte bli kopior av de största och bästa, de prövade en egen stil (Bob Houghton, Sven Göran Eriksson) och kunde överraska, rent av chocka de etablerade som enbart litade till sin bevisade begåvning.

Uppoffringens belöning

VM i Brasilien gav oss flera belägg för hur "underhundarna" gläfste och skrämde t o m de tuffaste kamphundarna.

Atletico Madrid visade i La Liga både för Barcelona och lokalkonkurrenten Real hur teamwork och hårt arbete kan övertrumfa bohemiskt konstnärskap.

Jag såg Malmö FF påminna sig om hur en gammalt svenskt traktorhjul fungerar, när laget med förenklad spelidé och dyngsura matchtröjor gjorde nödvändiga 2-0 på Sparta Prag och klev upp ett hack till på den europeiska fotbollspyramiden.

Med sin inramning, fansens mobilisering och outtröttliga stöttning, augustikvällen som var len som sammet, intensiteten i matchen, spänningen, uppoffringen, de fina målen och det lyckliga utgången så tror jag nog att det här var årets hetaste fotbollskväll i Sverige.

Ingen idé att tjata om Rosenberg

Man får inte släppa till fyra baklängesmål på bortaplan i Champions League. Inte ens om man råkar toffla in två egna. Men MFF-tränaren Age Hareide lärde sig uppenbarligen också något den där kvällen (2-4) i Prag. Det går tydligen att lära gamla hundar sitta.

MFF har under de senaste tre-fyra åren spelat den kvickaste, mest tekniska och passningssäkra fotbollen i Sverige. Det har inte automatiskt öppnat vägen ut i Europa. Goda kopior är ändå bara kopior och originalen är alltid bättre.

Nu har vi sett en svensk modell i modern tappning. Med stenhårt arbete, riskminimerande, förenkling i uppspelen och ett rutinerat proffsjobb och två smarta mål av hemvändaren Magnus Rosenberg. Han är landslagsmässig nu igen. Har varit det i omgångar men aldrig kunnat ta för sig i blågult, så jag vet inte om det är så mycket att tjata om nu heller.

Skyll inte bara på exporten

Malmö skall nu försöka sig på konststycket att med en inhemsk, mera underhållande och elegant variant av sin fotbollsrepertoar, försöka vinna Allsvenskan igen och med denna förenklade "blåbyxvariant" försöka ta sig ända in i Champions Leagues gruppspel. En intressant utmaning men visst borde varje professionell orkester kunna spela både jazz och tung folkmusik. Båda delarna behövs mot Salzburg.

Tränarna växer i betydelse här, det gäller att välja spelare som inte bara vill sprattla i manegen för att slå an på agenter utan är beredda på den totala uppoffringen.

Och kom ihåg; det går inte att skylla på att spelare bara försvinner utomlands. Sverige hade inga stora framgångar i Europa heller i gamla tider när klubbarna kunde hålla trupperna intakta i åratals. Då var ambitionen mera att bli lottad mot ett storlag och få till en inkomstbringande match än att försöka gå vidare.

Houghton och co. förändrade den inställningen.

Sverige måste (både på landslags- och klubbnivå) kunna matcha de flesta länder utom de riktigt stora. Visst måste Sverige - och nog tycks Malmö ha de största förutsättningarna och den klokaste värvningsideologin - kunna det som Norge (Rosenborg) och Danmark (FC Köpenhamn) gjort.

Jag gillar Allsvenskan

Allsvenskan fyller 90 år och i vissa matcher har man sett försvarsingripanden som förlett en att tro, att det finns spelare som varit med från starten.

Men rent generellt; jag gillar Allsvenskan, tycker den är bra, har inga som helst problem med att ställa om från VM i Brasilien till allsvensk underhållning. Strålande kamp mellan Göteborg och AIK nyligen - AIK imponerar, rörlig, omväxlande, finurlig fotboll; blir en absolut livsfarlig utmanare till MFF. Malmöklubbens avancemang i Champions League ökar bara AIK:s chanser  - om nu inte AIK går likalångt i Europa League förstås..

Det är sant att det är svårare att hålla samman trupperna idag när många av fotbollens backpackers gör korta besök och knappt packar upp väskorna i tron att de skall bli sålda vidare till något bättre efter ett halvår. Det är viktigare än någonsin, i denna egoistiska cirkus, för klubbledningarna att se minst lika mycket till karaktär som till begåvning.

Men tidens trend är ändå hemvändarna. Malmö FF har plockat hem sina förlorade söner Markus Rosenberg, Guillermo Molins och Agon Mehmeti och dessutom Markus Eriksson, ytterligare en av alla dem som av outgrundliga anledningar köps av utländska lag som sedan tydligt visar att de inte behöver dem. Men om spelarna kommer några miljoner rikare hem och kan återinträda glada och nöjda till den svenska fotbollen, så är det lite bonus. I MFF:s fall tycks det i alla fall vara enbart lyckade återkomster.

En plan för talangutveckling

Men jag tror Sverige behöver en plan för talangutveckling som inkluderar någon form av garantier för att inte alltför många försvinner för tidigt och äts upp innan de hunnit växa klart. Jag vet att vi har fri rörlighet i Europa men vi har väl en barnkonvention också?

De stora pengarna i svensk fotboll måste pumpas in i allsvenska klubbars akademier.

Det finns också en outnyttjad resurs i svensk fotboll; de stora, framgångsrika, erfarna spelarna. Bandyprofessorn Curt Einarsson - som plötsligt blivit fotbollsexpert; varför ägnade han den internationellt försumbara idrotten bandy all sin vakna tid, när han uppenbarligen har lösningen för svensk fotbolls framtid? - har onekligen en poäng när han menar att Svenska Fotbollförbundet aldrig på allvar utnyttjat kunnandet hos f.d. proffsstjärnor. Thomas Ravelli, Patrik Andersson, Jonas Thern, Kenneth Andersson, Tomas Brolin, Klas Ingesson m fl.

Svenska Fotbollförbundet har alltid stirrat sig blinda på kursbetyg och skrivbordsmeriter, där har ambitiösa gymnastikdirektörer alltid gått före praktisk kunskap och internationella erfarenheter. Det är en stelbent tänkande, lika stelbent som skolans. Det ena goda behöver inte förskjuta det andra. Det behövs så mycken blandad kunskap, praktisk och teoretisk, för att ge en ung talang chansen att nå sin optimala kapacitet.