Det var 80-tal och Nelson Mandela satt alltjämt fånge på Robben Island.

Sven Tumbas SEO-golf hade slagit sig ner på Linköpings golfbana, jag hade blivit sportchef på Östgöta-Correspondenten och sommarvikarien som jag anställt hette Steffo Törnqvist.

Han och jag tog hand om golfen.

Det var på moderatbandyns tid, Ulf Adelsohn var partiledare och blygdes inte för att säga att "en neger är en neger" och tyckte att det var dumt att bojkotta Sydafrika.

SA, vad då SA?

När Steffo och jag ögnade igenom startlistan för att se vilka vi borde följa, upptäckte jag plötsligt att tre av deltagarnamnen hade beteckningen SA i nationalitetskolumnen. Inte RSA som nu utan SA.

SA, vad faen är SA, det kan väl ändå inte vara Sydafrika?

Steffo gick igång, jag med, vi kollade bland flaggorna och fann den Sydafrikanska flaggan, vi satte igång att ringa, lyckades identifiera de tre, undersöka med Riksidrottsförbundet, Golfförbundet och Invandrarverket i Norrköping och, ja, mycket riktigt; den oblyge Sven Tumba hade, på trots mot de stränga, svenska bestämmelserna om att bojkotta sydafrikanska idrottsmän likaväl som att förbjuda resor till Sydafrika, smugglat in dem i startlistan.

Tre "insmugna" deltagare

Vi gjorde ett stort nummer av de tre "insmugna" deltagarna från ett land som då drev en ohygglig apartheid-politik och som av internationella förbund var utestängt från idrotten. Sydafrika var svartlistat från deltagande i olympiska spel mellan  1964 fram till come backen i Barcelona 1992. Inga svenska idrottsmän reste till Sydafrika. Några squashspelare trotsade förbudet och stack till Sun City för att ta billiga rankingpoäng men fick löpa gatlopp i pressen.

Golfförbundet hade inga dispenser, Sven Tumba hade nog fått härja rätt så fritt, på RF-kansliet var chefen Arne Ahlström alldeles chockad när vi bad honom kommentera uppgifterna.

Sydafrikanska deltagare i en svensk stortävling var en skam och en skandal.

Men i dåvarande moderatbandyförbundet tyckte man kanske som sin "andlige" ledare. Bojkott var fel.

En revolution

Tänk så fort tiden går ändå. Och vilken revolution också golfen genomgått tack vare att bredare folklager gjort sporten till sin.

Det blev stor uppståndelse när tidningen kom ut, vi hade ett smärre ett scoop, arrangörerna förklarade att "det här var inga bra skriverier för golfen" men den sydafrikanska flaggan hade plockats ner, golfförbundet kallade till presskonferens, den blev mer än komisk eftersom herrarna vid podiet ömsom ställde frågor, ömsom skällde på Steffo och mig för vad vi ställt till med.

Mitt under presskonferensen dök en av de sydafrikanska spelarna upp, herrarna vid podiet lyste upp, hoppades på stöd i sin attack mot de kritiska journalisterna, men sydafrikanen sade, att han kommit för att tacka mannen som intervjuat honom (Steffo) och citerat honom alldeles exakt. Och det han sagt i intervjun var knappast smickrande för honom själv, det vita Sydafrika och svenska golfarrangörerna. Vi jäste lite i vår triumf.

Den 5 september 1997 var jag på plats i Lausanne i Schweiz när 2004 års värd för sommar-OS skulle utses. Det här var stadschefernas dag - Argentinas (Buenos Aires) president Carlos Menem, Sveriges (Stockholm) statsminister Göran Persson, Italien (Rom) sköt fram Luciano Pavarotti i brist på salongsfäiga politiker, Greklands (Atens) talesman har jag glömt - men jag glömmer aldrig Sydafrikas (Kapstaden) president Nelson Mandela.

Han gjorde sig fri

När han hållit sitt tal och förklarat vad en idrottsfest skulle betyda för hans "nya" lands kamp, gick han som de andra en trappa ner och lämnade lokalen genom en speciell utgång.

Jag sprang ner, ställde mig vid räcket och ropade: "Mr Mandela, Mr Mandela, Swedish press, please."

Han gjorde sig fri från sin uppvaktning - säkerhetsvakter förmodar jag - och styrde åt mitt håll. Jag hann ställa några frågor om vad ett OS skulle betyda under uppbyggnaden av det land, där allt varit svart eller vitt och med så skilda villkor, han gav mig några korta svar men mest ville han, att jag skulle veta hur mycket Sveriges stöd betytt, vilken påverkan i det långa loppet idrottens bojkott hade haft. Jag hade på 80-talet träffat ANC:s egen sportminister, Sam Ramsamy, som satt i exil i London och kämpade med att genom idrotten isolera hans eget land fram till den dag Mandela släpptes fri och svart och vitt kunde förenas utan alltför mycket hat. 

"Idrott kan påverka politiken"

Så tog Mandela min hand i sin boxarnäve. Den var mjuk och så där varm som hos ett litet barn som har feber.

"Idrotten är en stark kraft", sa han, "den kan påverka politiken".

Nu hoppades han att idrottens skulle slutföra sitt stöd till Sydafrika genom att ge landet olympiska spel.

Det blev inte så. Aten vann.

Varje gång någon bakåtsträvare säger att vi inte skall blanda ihop idrott och politik skall jag påminna honom om Nelson Mandelas tacksamhet, vad han sade om hur svårt det till slut blev för det stora idrottslandet Sydafrika att leva utanför den internationella gemenskapen.

Men nu, när han är borta, är det mest hans varma hand jag minns.