Hon föddes samma år som Pernilla Wiberg tog guld i just storslalom vid de i övrigt svaga svenska vinterspelen i franska Albertville 1992. Det var ett torftigt svensk OS i övrigt medan norrmännen som resultatet av storsatsning och nytänkande hade skapat men Olympiatopp som gav mäktigt utslag. Medaljer varenda dag. 

Det var första stora segern för den svenska idrottens kanske viktigaste förebild, Pernilla Wiberg. Hon kom efter Stenmark, efter Pernilla kom Anja Pärson och sedan - apropå tålamod - fick Frida Hansdotter och André Myhrer , båda fyllda 30, krönika sina långa, fina karriärer med det olympiska guldet i slalom för fyra år sedan.

Långt till målet

Sara Hector har verkligen inte glidit runt med guldsked i munnen. Hon har slitit, kämpat, rehabiliterat sig från svåra skador, misströstat, gråtit, tvivlat på sig själv, nästan lagt av; men kämpat vidare för att till slut få sin belöning. 

Hon visade redan som junior med dubbla JVM-guld att hon hade talangen som krävdes. Men därifrån till målet är det långt.

Hon hade bara en världscupseger i kappsäcken inför den här vintern men plötsligt, när hon fått bättre utrustning, bättre ledarskap runt omkring sig, lugnat ner sin energiska och oroliga själ en aning har framgångarna kommit med fem raka pallplatser (tre segrar). 

Så hon kom till Peking med självförtroende och bekräftelser på att hon hade både fart, teknik och utrustning på så hög nivå att hon var en guldkandidat.

Det var härligt att se henne under ett uppehåll i tävlingen se så där oförskämt lugn och glad ut, trots att rapporterna redan hade kommit att hon varit så nervös att hon spydde inför det första åket.

Det är så för de stora mästarna; vägen till medaljpodiet kantas av både spyor och glädjetårar. Fascinationen över och känslan av att ha kapacitet, att veta, som den allra siste startande, att dagen kan sluta med ett guld är en förrädisk information för en högpresterande att hantera.

Bragder radar upp sig

Det gäller att suga musten ur detta faktum, omvandla det till energi, döda demonerna och lugna ner bråkande nerver. Det är både himmel och helvete att stå där uppe bakom startpinnen och veta att dagen kommer att förändra hela ens liv eller sluta i tårar.

Det är så härligt att se en så rutinerad men ännu inte mästerskapskrönt idrottare få sitt slutliga examensbevis. Den där dagen var jag bäst i hela världen. Sara Hector med sin enorma tuffhet och envishet var sannerligen värd belöningen. Bragderna radar upp sig nu.

Tre guld på tre tävlingsdagar och ändå blev det fiasko i damernas första skidlopp där  Frida Karlsson huttrade och frös, Ebba Andersson tappade orken och Charlotte Kalla drömde sig tillbaka till dagar när krafterna räckte till. Det lär ha varit ett vallamisslyckande men jag kan inte hjälpa att min oro för Frida Karlsson bara förstärks. Att bli så näringsfattig, så stelfrusen och näst intill svimfärdig under ett skidlopp låter inte riktigt medicinskt bra. 

Fram för extraskott

Skidskyttesystrarna Hanna och Elvira Öberg kör inte bara mot världseliten utan också mot sitt eget favoritskap och allas förväntningar. Det är inte det enklaste att hantera. Allra minst i en djävulsk sport som skidskytte där snabb åkning skall kombineras med iskall beräkning och koncentration urskilja tre svarta prickar som skall prickas.

Nu blev det lite för många bom och eftersom straffet för en bom är en  minuts tidstillägg är missarna så gott som omöjliga att reparera.

Skidskyttet har sprungit om längdåkningen i popularitet. Mycket större internationell spridning och konkurrens, många fler som kan vinna - och så dessa avgörande dueller på vallen. Men varför har en sport som blivit så poppis krånglat till sitt eget regelverk. Ena gången straffrundor, nästa gång extraskott, tredje gången tidstillägg som krånglar till resultatlistan. En minut dessutom för en bom. Som ibland bara ger en straffrunda på 22 sekunder. Jag begriper inte inkonsekvensen.

Bort med tidstillägget och gör som i stafetterna; låt alla ha tre extraskott i fickan. Behövs ändå en straffrunda skall det naturligtvis vara förberett för det. Det måste finnas rimliga proportioner mellan brott och straff.