Det är honom jag sitter och tänker på nu, när jag efter lite sömn för att läka ihop efter dramat, försöker analysera det här svenska fotbollslandslaget och dess chanser att kommer till VM-slutspelet.

Vi vill ju dit fast vi egentligen inte vill eftersom det aningslösa och halvkorrumperade Fifa lagt ett VM i detta land av någon outgrundlig anledning.

Eller förresten helt logiskt; det handlar om pengar i allas fickor. Vi kan väl bara hoppas att det är sista gången nu som Fifa och IOK och IAAF, och allt vad de stora idrottsorganisationerna heter, placerar ett stort mästerskap i ett land som inte på långa vägar står för mänskliga rättigheter. Ukraina-kriget - det eländiga och fullkomligt obegripliga Putin-vansinnet - kanske lämnar någon lärdom efter sig också till de förstockade.

Vill och inte vill

Vi vill inte åka till Qatar, men vi vill spela VM.

Det är väl så tankarna snurrar och jag vet inte hur Lewandowski har det med sin ryggrad men jag tror han hatar orättvisor och älskar VM han också och då är det honom jag tänker på, för om det kommer att se ut som mot Tjeckien i det förste raketsteget till himlen, när Sverige möter Polen på tisdag, då fruktar jag det värsta.

Lewandowski hade gjort tre mål på det chanser tjeckerna skapade mot Sverige på Friends. Det är inte omöjligt att Patrick Schick - han som delade skytteligasegern med Ronaldo i EM - också hade skyfflat dit ett par stycken om han kunnat spela. 

För det var en sådan match.

En boxningsmatch mellan två hyfsade tungviktare som inte hade kraften över till ett knockoutslag.

Det var ett himla jabbande hela tiden, nästan som sparring där ingen får slå för hårt och det var egentligen inte förrän i förlängningen som skillnaderna mellan lagen uppenbarade sig.

Tjeckerna hade slagit sig trötta, svenskarna verkade spralligare, och det var kändes hela tiden som en match där lite individuell briljans under några korta ögonblick skulle avgöra allt.

”In med Elanga”

Därför satt jag och skrek på Anthony Elanga, succétalangen från Manchester United, född i min stad, son till pappa Joseph som jag gillade skarpt när han spelade i Malmö FF och vann ett SM-guld 2004.

Han tycks ju helt orädd, den unge Elanga, och han har speeden, han har tekniken och förmågan att smita in i de heta utrymmena där matcher ofta avgörs.

”Det är tjänstefel om han inte tar in Elanga”, skrek jag redan när det var tjugo minuter kvar av ordinarie matchtid. Det tycktes ju som att varken Alexander Isak eller Dejan Kulusevski hade den där dagen när bollen gjorde allt vad de bad den om. Det behövdes en mönsterbrytare, en oförvägen, obekymrad, lycklig yngling som just nu leker fotboll i ett rätt så bra lag i världens bästa liga.

”Jag har tjurat i fyra månader”, sa Janne Andersson på en presskonferens före matchen apropå att han inte fått syssla med det han älskar, att förbereda och leda ett fotbollslag för match. 

Nu fortsatte han att tjura. Ingen Elanga, OK, det blir förlängning, straffläggning som vi förlorar och då kommer jag att skriva, sa jag till min fru, att det var tjänstefel av Janne att inte ta in Elanga.

Han valde Robin Quaison. Och Jesper Karlström (!).

Dessa underbara VM-kval

I den 109:e minuten, just inhoppad, drev Karlström upp bollen, Quaison och Alexander Isak väggspelade sig förbi de lite stela tjeckiska mittbackarna och Quaison rullade in bollen lugnt och fint. Ett par korta ögonblick av briljans skulle räcka i den här matchen, så hade det känts hela tiden, och Anderssons ”tjänstefel” tänker jag inte bråka särskilt mycket om som ni kanske förstår.

Det blev - och det är ju inte alldeles ovanligt när det gäller Janne - bra till slut.

Nu tänker jag fira helg i lugn och så ladda för matchen på tisdag som kommer att bli en av de där ödesmatcherna som vi haft ett antal av genom åren och som jag i många fall varit närvarande för att skildra. Den första redan 1965 när Sverige förlorade med 2-1 hemma mot dåvarande Västtyskland. Då skällde jag också på en förbundskapten (Lennart Nyman) som valde fel spelare, ratade de unga och spralliga (Roger Magnusson, Bosse Larssoon och Ove Kindvall t ex), för lite sega och förbrukade överlevare. Då missade vi VM.

VM-kvalmatcher. Det är större och mera dramatiskt än VM för mig. Det är att ta sig dit som är det stora - resten bara bonus. Det stora och svåra. Särskilt utdraget den här gången med gruppspel och dubbla play-off-matcher.

Polen borta på tisdag. 

Och vem skall låsa in Robert Lewandowski eller tillintetgöra honom utan att det blir straff?

Jag fruktar det värsta.