Fifa, fotbollens världsförbund, står alltjämt under utredning och har en präktig byk att tvätta för att komma ur centrifugen med någorlunda rena händer. Om det nu blir den franske f d storspelaren Michel Platini eller den koreanske miljardären Chung Mong-Joon som skall sköta spakarna i tvättstugan. Det spelar kanske ingen roll.

Ingen lätt uppgift för Coe

IAAF, det Internationella Friidrottsförbundet (VM i Peking börjar på lördag), har sitt anseende att putsa på, anklagelser om att ha mörkat negativa dopingresultat att försvara sig emot.

Återstår att se om den nyvalde presidenten, den förre olympiska mästaren på medeldistans, tillika mannen bakom London-OS 2012, Sebastian Coe, kan förbättra varumärket, tvätta bort det solkiga. Det är inte lätt. Känslan är, att den dopingkultur som var så självklar i de östeuropeiska kommunistdiktaturerna och till och med inskriven i partiprogrammet men som tycktes smulas sönder efter murens fall - en renare idrott kunde anas - nu växer fram igen i nya länder och ekonomier.

Så frågan är; har vi några revolutioner och en frisk världsidrott att vänta oss?

Jag är inte så säker på det.

Tre granna herrar

Kommande friidrotts-VM skuggas av uppgifterna om att 30 procent av deltagarna vid VM i Daegu 2011 skulle ha varit dopade. Det har väl aldrig tagits flera dopingprov än under det senaste decenniet men mig överraskar det inte, att det också i den här formen av kriminalitet bovarna har ett rejält försprång på dem som försöker hinna ifatt och fånga in dem.

De här tre förbunden leddes vid ett och samma tillfälle av italienaren Primo Nebiolo (friidrott), brassen Joao Havelange (Fifa) och Juan Antonio Samaranch (IOK), en trojka som otvetydigt hjälptes åt att öppna de stora kassavalven för världsidrotten att kliva in i med hjälp av de med tiden ohemula TV-kontrakten, men också cementerade strukturer som höll demokratin i schack och lödde järngrindar mot öppenheten med hjälp av mutkolvar.

Tillsammans och var för sig. De satte en standard som alltjämt håller. Och när de stora pengarna rullar in, när de multinationella företagen vill söka nya marknader och när det blivit allt flera nya, starka och skrupelfria regimer att deala med, ja, då är de s k demokratiska idrottsförbunden inte mycket till motkrafter.

Sådan enorm skillnad mellan länder

Problemet för alla tre är, att de landsförbund som skulle kunna sätta press på dem i många fall styrs av fala män som inte kan stava till mutor och korruption eftersom orden inte finns i deras vokabulär. 

Det är eoner ifrån de stolta RF-manifesten och den lite blåögda förhoppning som Camilla Henning ger uttryck för i en spalt i Idrottens Affärer, när hon skriver: "…sporten kommer att tvingas leverera integrationer, etiska värderingar och jämställdhet för att stat och kommun skall vilja finansiera verksamheten…"

Frågan är om några fullt ut demokratiska länder i fortsättningen kan arrangera några av de största evenemangen. Länder där en diktator (eller diktatorisk regim) kan fatta beslut utan att fråga folket, blir de som tar över. Med sina metoder, med sina politiska och ekonomiska avsikter, med sina egna sätt att se på upphandlingar och drägliga arbetsvillkor. Och där allt går att köpa in sig på för dem som vill vara med och dela på den goda kakan.

Jag har inte stort hopp om att det kommer att bli bättre efter det som kan se ut som palatsrevolutioner. 

Ett hot mot olympiska spel

Den senaste olympiska omröstningen om vinter-OS 2022 (som Peking vann) var ett sorgligt fall av nödvändigt val mellan pest och kolera. Mycket beroende på att alternativen inte fanns på grund av att demokratiska regeringar, med mängder av också andra särintressen att stödja, inte kunde ge ekonomiska garantier.

Svenska OS-ansökningar har stupat av samma skäl. Regeringsförklaringar om vikten av och stöd till internationella evenemang har duktigt kommit på skam när manifest övergått i verklighet.

Internationella Olympiska Kommittén, som tidigare överhopats av ansökningsstäder, kan stå inför en framtida kris och borde tänka om. De olympiska spelen har växt sig så stora, att det kan vara dags för IOK självt att stå för de ekonomiska garantierna. 

Vill TV-bolagen och världsvida företagskoncerner ha framtida olympiska spel för spridning av sina egna intressen över världen, så borde de också vara med och garantera dess fortlevnad. Det vore nästa rimliga steg att ta i en värld där tänkbara olympiska arrangörskandidater blir att färre i takt med allt knalare ekonomier i en drastiskt föränderlig tid. 

För första gången på mycket länge anas ett hot mot de olympiska spelens framtid.