Det var en minst sagt pinsam presskonferens häromsistens när valberedningen i Svenska Fotbollförbundet bestämt sig för Reinfeldt som sin kandidat. Varken ordföranden Ingmar Alm eller huvudkandidaten själv hade någonting av värde att säga. Alm hade ingen motivering till varför man valt Reinfeldt, ingenting om vad denna hade utlovat, hur mycket tid han hade tänkt att avsätta, vilka de stora frågorna var som måste lösas; ingenting hade de att säga och Reinfeldt själv duckade varenda fråga.

Nonchalant attityd

I en intervju med Aftonbladet  är den andra kandidaten, Lars Christer Ohlsson (det i mina ögon helt självklara valet), klädsamt öppen med vad han tycker och tänker. Också om sin motkandidat. Det är ju så det går till i presidentval.

Och Ohlsson har ju alldeles rätt när han säger: ”Reinfeldt är tyst, ingen vet vad han står för och det är helt emot traditionen i svensk fotboll.”

Fredrik Reinfeldt har å sin sida har inte yppat någoting offentligt om hur han ser på svensk fotboll, vilka problem som måste lösas, om han skall frigöra sig från sina många uppdrag för att helhjärtat kunna ta itu med de stora problem svensk fotboll står inför och vilken salva han rekommenderar för att läka de sår som håller på att rivas upp.

”Det är så en folkrörelse fungerar”, svarar Reinfeldt på frågorna varför han tiger, varför han inte spelar med öppna kort och ger dem som skall rösta en chans att rättvist kunna bedöma de två kandidaterna.

Nej, bäste Herr Reinfeldt, det är absolut inte så en folkrörelse i ett demokratiskt land skall fungera. Där spelar man med öppna kort istället för att syssla med politiskt tjuv- och rackarspel.

Jag tycker Reinfeldt gjort sig själv omöjlig som SvFF-ordförande med sitt nonchalanta sätt att hantera en så viktig fråga som ett demokratiskt val. 

Ohlsson har lagt alla sin kort på bordet, Reinfeldt tjuvpassar.

Politiskt rävspel

På den beramade presskonferensen ville han inte ens svara på om han var för eller emot Fifa-presidenten Gianni Infantino. Det borde vara den enklaste frågan i världen för en demokrat att svara på. Reinfeldt skulle återkomma med besked när han blev vald, sa han. 

Och så svarade han på alla frågor. Han ville inte föregripa årsmötet.

Så han har en åsikt nu och en annan om han blir vald?

Inte ens PM Nilsson skulle komma på tanken att fiska upp en så hal ål.

Att som Reinfeldt säga att det är tradition i föreningsdemokratins Sverige att ingenting säga före valet är helt enkelt ett hån mot dem som skall välja. Det är väl möjligen en tradition inom politiken att mörka så mycket som möjligt av det som inte riktigt tål ljuset. Men demokrati är att låta alla veta så mycket som möjligt, inte minst vad en kandidat till ordförandeposten i Sveriges största folkrörelser, fotbollen, vet om och vill med svensk fotboll.

Något politiskt rävspel är idrotten inte betjänt av. Fotbollen kanske minst av alla nu när så stora åsiktsklapp måste jämkas inom rörelsen.

En sida är tyst

En möjlig förklaring kan vara att Reinfeldt helt enkelt inte har en susning om vad som väntar. Han kanske att det är som en ordförandepost i näringslivet. Han har inte på långa vägar Lars-Christer Ohlsson kunskap om svensk fotboll (och internationell), vet inte hur maktförhållandena måste balanseras i en så stor och komplex organisation med både landslag, elitfotboll (även om den sköts av SEF) och breddverksamhet. Jobbet är i princip en heltid. 

”En sida skall inte tyst kunna ta sig igenom processen”, påpekar motkandidaten Lars-Christer Ohlsson mycket riktigt i Aftonbladets intervju och menar precis det; det måste finnas en öppenhet från båda håll, en öppen debatt, en presentation och en programförklaring från båda kandidaterna om man skall ge de röstberättigade en chans att grunda sina val på ett komplett underlag.

Att stå för sina synpunkter, att bli synad i sömmarna f ö r e ett val. Det är demokrati.

Jag tror svensk fotboll kan göra ett ödesdigert val om man lägger sin röst på Fredrik Reinfeldt den 25 mars. Fotbollen är för stor för att skötas med vänster (förlåt..höger) hand.

Jannes sista chans

Nästa år spelas EM i Tyskland. Sveriges väg dit ser väl inte omöjlig ut men det är ett minimikrav att Janne Anderssons lag får Azerbajdzjan, Österrike och Estland efter sig och klarar andraplatsen i gruppen efter troliga vinnaren Belgien. Sverige har svajat på sistone, 2022 var ett dystert år, det finns inte så många svenskar därute i Europa med dominerande roller i sina lag. Snålt med speltid för vissa. En nyckelspelare som Victor Nilsson-Lindelöf i stort sett petat i Manchester United.

I ren desperation har Janne till och med haft dörren öppen för en snart 42-årig f d storstjärna vars bästa tid naturligtvis inte är nu. Men han slank in och finns nu med igen trots att hans roll i Milan numera mest verkar vara som moraliskt stöd. Förbundskaptener som börjar bli nostalgiska och titta bakåt för att söka hopp hos gamla hjältar brukar närma sig sitt slutdatum. Jag tror inte Zlatan förstärker ett svenskt landslag längre. Och Janne - hur populär och omtyckt och inledningsvis framgångsrik han än varit - klarar nog inte en motgång till.

Missat VM, missat EM, skrala resultat i Nations League. Nej, då är det nog över. Så lyder naturlagen även om det naturligtvis är bristen på kvalificerade spelare som är det stora problemet  om det inte lyckas - inte ledarskapet i sig. Belgien och Azerbajdzjan på Friends i slutet av mars. Då får vi en fingervisning om ifall fjolåret bara var en trist parentes eller en oroväckande sann måttstock.