Skall vi vara rädda för vad som händer om de stora, rika klubbarna nu tar kommandot, bildar egna ligor och gör som de vill utan övergripande regelverk. Man kan ju tycka att institutioner som i varje fall försöker vara demokratiska, som ägs av de nationella förbunden, ändå garanterar någon form av skydd för att hela sportens näringskedjan skall kunna vinna på att fotbollens stora ligor, Champions League, Europa League, Conference League, ändå delar med sig också till de mindre bemedlade.

Johansson vägrade förhandla

Hotet från storklubbarna är inte nytt. När Lennart Johansson, den svenska Uefa-presidenten, var med och skapade Champions League (en bättre variant av den tidigare Europacupen) 1992 var det för att göra turneringen mera attraktiv och inkomstbringande. Den blev en dundersuccé med stort TV- och sponsorsintresse - men också för att det mullrades i leden, att sonderingar gjordes från de stora klubbarna som ville bilda eget, starta en egen liga utan ned- och uppflyttning. 

Det var inte bara odemokratiskt utan skulle också ge till resultat att de mindre lagen från de svagare fotbollsnationerna skulle drabbas och de rika klubbarna bli ännu rikare. Johansson vägrade förhandla med det som då hette G14 och klubbarna gav till slut upp försöken. Flera klubbarna drog öronen åt sig och allt rann ut i sanden. 

Men de stora organisationerna Uefa och Fifa andades ut för tidigt och nu är de fråntagna det exklusiva privilegiet att styra över den internationella klubbfotbollen. Och med tanke på hur ägarförhållandena ser ut i de flesta av de europeiska storklubbarna kan man befara att projektet kommer att bli av. De är säkert en bra bit dit.

Planerna är redan skissade på en turnering med tre divisioner, Star League (16 klubbar i två grupper), Gold League (16 klubbar i två grupper) och Blue League (32 klubbar i fyra grupper). Även damerna får två divisioner om totalt 32 klubbar. Nu talar man inte längre om stängda ligor utan om upp-och nerflyttning och mera pengar förstås. Vi får väl se.

Nya ägare största hotet

A22 heter den nya organisationen och den kan nu jobba vidare i vissheten om att varken Uefa eller Fifa kan hota med repressalier eller lägga hinder i vägen. Det blir till slut klubbarna och fansen som avgör om allt kan bli verklighet, om hela den europeiska fotbollskartan skall ritas om. Det behöver inte bli dåligt men det finns en stor risk i de länderna där toppklubbarna ägs av oligarker, oljeländer och amerikanska miljardärer. Medlemsmakten är sedan länge bruten. Om ägarna är intresserade kan de nu göra vad de vill med fotbollen utan att fråga Uefa eller Fifa om lov. 

Där ligger det största hotet. Om giriga ägare bara ser kortsiktigt kan förändringen gå ut över klubbarna längre ner i näringskedjan, då ser de bara till sitt eget utan att tänka på - det som bl a var Lennart Johansson käpphäst - att det är viktigt att också klubbarna i de svagare fotbollsländerna får vara med och dela på kakan eftersom det är från deras klubbar, från de nedre hyllorna på spelarmarknaden, som de gör sina köp till bra priser. 

Om de stora fotbollsorganisationerna hade varit förutseende kunde de kanske organiserat sig annorlunda för att står emot påtryckningarna men nu har de ingen makt att göra något. Om inte de nationella fotbollförbunden eller klubbarna och, i förekommande, fall medlemmarna säger ifrån. Klubbarna främst. Nationsförbundens makt försvagas ju också av att EU-domstolen i Luxemburg nu spräckt fotbollsmonopolet.

Allsvenskan ligger i lä

Oron sprider sig nu i Fotbolls-Europa men jag tycker det är lite för tidigt att helt såga projektet. Det finns brister i det nya systemet - inte minst på damsidan - där alltför dåliga lag får möta alldeles för bra 

Riskerna är stora att Champions Leagues gruppspel avgörs för tidigt, att för många matcher blir ointressanta, att TV-bolagens intresse svalnar, att publiken sviker. Turneringarna behöver vässas. 

Det nya behöver inte bli dåligt. Domedagsbasunerna kan nog sätta sordinerna på ett tag till. 

Vad händer med de nationella ligorna, vad händer med Allsvenskan? Ja, vad jag begriper kan vem som helst starta en konkurrerande liga också i Sverige, om Elon Musk för för sig kan han naturligtvis köpa hela Allsvenskan om han vill, det Svenska Fotbollförbundet kan ingenting göra. 

Men det finns förstås en svensk hake som gör det svårt; klokt nog har idrottsledarna slagit vakt om den s k 51-procentregeln, den som omöjliggör att kineser, ryska oligarker, shejker eller amerikanska multimiljardärer tar över ägandet i klubbarna. För i allt det nya är det  klubbarna själva och deras medlemmar som bestämmer. Särskilt då i länder som Sverige där medlemsmakten hittills är säkrad. 

När de nya vindarna  blåser, både de nya ägandeformerna och rebellerna som vill starta eget, sitter i alla fall den gamla fina Allsvenskan i lä och kan fira sitt 100-årsjubileum i lugn och ro nästa år.