I dessa tider med årsmöten återkommer samma personer från samma grupperingar i valberedningarnas förslag som föregående år. Det är svårt att få nya människor att ställa upp i det ideella föreningsarbetet. Men stämmer det? Eller är detdet vi etablerade inom idrottensom inte öppnar upp och gör idrotten tillgänglig?I

I RF-ordföranden Anna Iwarssonssenaste krönika noterar hon att var femte person i åldern 16-24 skulle kunna tänka sig att bli ledare enligt ungdomsbarometern från 2022.

Ändå finns det i många föreningar en evig klagan på att för få människor vill engagera sig. Det föranleder frågan - hur hjälper vi yngre, liksom även andra underrepresenterade grupper, att bli en del av föreningslivet? 

Årsmötena, som den här delen av året avlöser varandra, innehåller formalia som gör det svårt att yttra sig och känna sig bekväm i såväl terminologi som processer.

Förändra och förnya!

Formalian finns där av en anledning, men den är också en betydande barriär för att inkludera fler. Den demokratiska skolan som idrottsrörelsen kan hindras av traditionella grupperingar  och ett intresse att behålla strukturer för egen igenkänning och gemenskap.

De flesta reflekterar nog inte hur dessa strukturer som skapar en gemenskap även exkluderar och hindrar ökad delaktighet. 

Flera förbund har ungdomskommitteer som lever ett eget liv, utan större inflytande i moderförbundet. Resurser investeras i individer och strukturer, men ändå fångas inte deras insikter bättre upp i förbundens arbete för att exempelvis nå fler eller att driva på hållbarhetsfrågor. Två områden där ungdomar grovt generaliserat har bättre kunskap och passion än den äldre medelålders manliga grupp som jag själv tillhör.

Tillgängligheten för att nya inkluderas sitter inte bara i formella strukturer utan även i hur vi möter andra med nya idéer och från grupperingar som inte är våra egna.

Vad gör vi som enskilda idrottsledare för att välkomna och stödja ökat engagemang?  I min omgivning har jag under åren sett stora skillnader hur nya personer välkomnas och bjuds in. Inte bara i styrelser och kommitteer utan även för att känna sig välkomna i klubbgemenskapen utanför den primära träningsgruppen. 

För ett första engagemang ska bli varaktigt för nya grupper krävs en vilja att arbeta med att göra föreningars organisation tillgängliga för flera. Det är viktigt att utmana sina egna normer och vilja tänka nytt. 

hyllar de trogna, men värvar inte nytt

Vi hyllar ofta ordföranden och styrelsemedlemmar som suttit i tio, femton, tjugo år eller längre. De ses som ryggraden i föreningarna. I många fall är det naturligtvis så, men samtidigt kan det också vara anledningen till att successionen inte lyckas. 

Att lyckas med att öppna idrottens olika forum för fler kräver självrannsakan och diskussion. Hur blandar vi nytt och gammalt? Hur identfierar vi de som vill eller skulle kunna tänka att engagera sig? Vad behöver de för stöd? Vad behöver vi göra annorlunda? Varje klubb och förbund behöver ha dessa frågor högt upp på in agenda för att ta vara på de krafter som finns. För viljan finns om idrotten blir bättre på att öppna upp.