RF är duktiga på att röra sig i politiska korridorer påtala idrottens behov och själva skapa lösningen. Tacksamt för politiker som på detta sätt visar handlingskraft och samtidigt som man tar låg egen risk. 

För att minimera risken var RF tvungna att visa på en enad idrottsrörelse och tydliggöra att man inte fördelar medel till de som redan har gått ställt.

Detta innebar att Björn Eriksson tidigt var ute och talade om att medlen inte skulle gå till att stärka elitklubbars balansräkningar. Detta efter det att fotboll och ishockey var de som i den första inventeringen visades ha tappat mest i förlorade intäkter. 

Nästa snabba och taktiskt riktiga steg för RF var att skapa enighet. För att kunna hantera krav och olika särintressen etablerades en referensgrupp för att komma överens om fördelningsprinciper.

 Björn litar till två

Genom referensgruppens deltagande i att etablera fördelningsprinciper visade RF att RF kan svara för hela idrottsrörelsen. Därför var den första övergripande principen Gemensamt ansvarstagande för idrottsrörelsen som helhet otroligt viktig. Med denna paragraf har också referensgruppen legitimerat RF som den självklara aktören och därmed tagit bort stora delar av sin egen handlingsmöjlighet. 

Här litar Björn Eriksson på att de duktiga idrottspolitikerna Karl Erik Nilsson, Fotbollsförbundet, och Anders Larsson, Ishockeyförbundet, har tillräckligt stor legitimitet och stöd i den egna leden för att kunna hantera det tryck som blir från de klubbar som förlorar enskilt mest.

 I tidigare krönikor har jag visat på behovet att utgå från Strategi 2025 och det som idrottsrörelsen tillsammans tidigare beslutat om. Detta frångick man i stort utsträckning till förmån för att bara fokusera på barn och ungdomsidrott. Detta är inte önskvärt, men inte heller förvånande. 

Här finns politisk consensus, vilket möjliggör snabbt agerande. På samma sätt har regeringen hanterat alla bidrag som investeras i Sverige. Regeringen utnyttjar inte bidragen till att skapa bättre förutsättningar för den hållbara strategin man tidigare hållit högt, utan i stället gör man det som traditionellt inte kan ifrågasättas.

 Nu börjar nästa rond

Det finns flera utmaningar till följd av de principer man beslutat. Exempelvis innebär den tredje övergripande principen ”Ekonomiskt stöd till verksamhet och evenemang för och till förmån för barn- och ungdomsidrotten är prioriterat”, att kommuner inte följer Botkyrkas exempel med fri hall- och anläggningshyra. I stället ser kommunerna att man kan behålla hyrorna intakt eftersom föreningarna kommer bli kompenserade av de 500 miljonerna. 

Med andra ord försvårar principerna för möjligheterna till att kommunerna agerar för att stödja idrotten som både Johan Englund och jag tidigare tagit upp här på Idrottens Affärer. Björn Eriksson försöker förvisso agera tillsammans med SKR och genom andra kanaler, men kommunerna är suveräna i sina beslut.

Att inte inkludera de stora ekonomiska konsekvenserna för de stora publikidrotterna skiljer det svenska beslutet mot den kompensation idrottsrörelsen får i exempelvis Norge. Den stora risken här är inte att spelarlönernas utveckling, utan snarare att de pengar som ligor och klubbar i är i behov av för sin löpande verksamhet är betydande och de har fortsatt inte blivit bönhörda. 

Dessa problem försvinner inte med den principöverenskommelse som är gjord. Men här kommer förbunden tvingas hantera det i stället för RF, med tanke på att både Karl-Erik och Anders var med i referensgruppen.

Fördelningsprinciperna innebär också att många aktörer kan se sina förlorade intäkter i olika principer. Det ger naturligtvis förhoppningar, men den tydliga signalen att alla inte kommer bli nöjda kommer bli än tydligare när fördelningen blir klar. 

Här är det viktigt att referensgruppen har varit med och tagit på sig ansvar, vilket gör att RF kan agera med större handlingsutrymme och mandat. Fortfarande är det ingen som vet hur olika förluster viktas mot varandra och hur mycket om RF kommer bestämma om och hur mycket som kommer hanteras av specialförbunden.

Att RF tar stort ansvar för fördelning är både bra och nödvändigt. Det blir troligen ganska rättvist och dessutom tar RF på sig rollen för framtida kritik.

Risker utanför det traditionella

I samband med extrema kriser i likhet med Covid-19 så blir vissa frågor tydliga som tidigare löpt på . En av dem är att idrottsföreningar har kunnat bedriva vissa aktiviteter för att dryga ut föreningens ekonomi eller hjälpa andra föreningar i deras event. 

Detta har varit ett bitvis oreglerat område i lagstiftningen, men där RF tidigare under Karin Mattsson Weijbers tid fått ett tydliggörande från Skatteverket att stor del av de aktiviteter som föreningar driver inte ska medföra att föreningar anses som näringsidkare eller verksamhet som säljer tjänster.

 Nu hopar sig nästa mörka moln på himlen. Konsumentverket har i vissa uttalandet gjort gällande att man vill pröva om idrottsföreningar inte ska lyda under Konsumenttjänstlagen, vilken gäller näringsidkare.  Det gäller framför allt försäljning av startplatser till de stora motionsloppen. 

Om idrottsrörelsen börjar klassificeras som näringsidkare av konsumentverket så kan detta bli prejudikat för annan lagstiftning, exempelvis skattelagstiftningen. Vi förlorar då begreppet ideell organisation inom idrottsrörelsen som vi känner till idag. Ansvar och skyldigheterna för styrelseledamöter ökar.

 Att kunna hantera dessa nya utmaningar kräver fortsatt vaksamhet och handlingskraft av RF oh idrottsrörelsen. Än så länge orkar få inom idrotten tänka på hur vi ska ta oss an den verklighet som är post-pandemi. En verklighet som kommer vara annorlunda.