Öronmärkta pengar eller pengar med krav har blivit allt vanligare då politiker ser behov av att kunna svara upp mot frågor kring hur skattepengar används. Detta gäller på riksnivå likväl som på kommunal nivå. I samband med bidrag till evenemang i Stockholm behöver man exempelvis ha ett hållbarhets- och inkluderingsperspektiv på evenemanget för att kunna få stöd, eftersom evenemanget på detta sätt blir en del i det som Stockholm eftersträvar och det som Stockholm vill stå för.

Idrotten en pålitlig everantör

Att idrotten levererar värde är känt, men i och med vi exempelvis har färre registrerade timmar bland ungdomar så kan det argumenteras att vi levererar ett lägre samhällsvärde. Lägre värde brukar normal sett innebära lägre ersättning. 

Utifrån detta perspektiv är det viktigt att svensk idrott blir bättre på att leverera och att bidrag vi får kan visa på bra utväxling av skattebetalarnas pengar. För att lyckas med detta behöver pengar hamna i verksamheter där de gör tydlig nytta och hos de som har förmåga att skapa värde. I mitt perspektiv är det lokalt hos klubbar, event, projekt eller lokalt engagemang – inte inom SFs eller i en större RF byråkrati. 

Politiker är i dag inte speciellt intresserade av idrott för idrottens egenvärde (annat än när vi skördar medaljer), vilket vi inom idrotten ofta är. 

Det har blivit mycket tydligt nu under pandemin, även om enskilda politiker kan påskina ett visst intresse så blir idrottens frågor åsidosatta. 

Politiker är intresserade av att bedriva sin politik för att på bästa sätt verka för ett samhälle de tror på och som de på en högre nivå ser som eftersträvansvärt. Här är idrotten ett medel och en resurs, inte ett självändamål. Att driva en hård linje mot politiken och hävda idrottens värde kommer troligen inte ge den belöning som vi inom idrotten skulle önska.

Då priades hälsofrågor

När idrotten var del av socialdepartementet var folkhälsofrågorna än mer centrala. Nu när folkhälsoinitiativ startar hamnar de inte inom idrottens ram utan andra aktörer såsom t ex GIH får ta det ansvaret. Att inte idrotten får ta ansvar för folkhälsoinitiativ kan tyda på att idrotten allt mer ses som ett särintresse. 

Särintressen har svårt att hävda sitt värde och riskerar att än mer att urholkas. Idrottsrörelsen står därför i ett vägval. Att tydliggöra värde på ett sätt som samhället eftersträvar och därmed möjliggöra ökade anslag eller hävda sitt egenvärde utan att påvisa det tydligt med risk att bidragen minskar. 

Samhället har fortsatt stora behov av det idrotten skapar t ex minska segregationen, öka rörelse och motion bland barn och ungdomar med mera. 

Regeringen ger tydliga signaler som kan möjliggöra att idrottens budgettilldelning kan öka. Exempelvis blir Folkhälsofrågorna än viktigare framöver. I december meddelade forskningsminister Matilda Ernkrans en miljardsatsning på forskning och innovation med betydande fokus på folkhälsan. 

Dessutom tillsatte regeringen i fjol GIHs rektor som ordförande i en kommitté som har till uppgift att främja fysisk aktivitet.

Många idrottsklubbar påvisar redan i dag sitt samhällsvärde vilket ökar deras kommersiella betydelse. Ett exempel är Brynäs med projektet En Bra start som fokuserar på det som händer vid sidan av isen, men som förutom att öka publiksiffrorna även har ökat både samhällsvärdet och det kommersiella värdet på Brynäs betydligt. Liknande projekt finns inom flera fotbollsklubbar. Vissa aktörer kan och fortsätter att kunna visa på ett värde som uppskattas av såväl politik som kommersiella aktörer. Men många idrotter har inte denna förmåga eller erfarenhet.

Ser man till finalisterna till Årets Peppare-priset som GenPep ger till person, organisation, eller initiativ som på ett inkluderande och tillgängligt sätt lyckas få barn och ungdomar att röra på sig, så är flera av de nominerade inte från föreningsidrottsrörelsen. 

Det är väl inte så att  föreningsidrotten tappar position när det gäller innovation och anpassningsförmåga till samhällets behov. Vill idrotten utvecklas eller vill man bevara verksamheten som den alltid har varit?

Kräva en förändring

Om idrotten ska ta steg bort ifrån att vara ”utförarorganisation” för politiska beställningar så krävs en långsiktig förändring från båda håll. Det ligger inte bara i idrottens intresse utan kräver även att politiker ser annorlunda på sin uppgift. Den samverkan som skapades mellan stat och idrott på 60-talet är obsolet. 

En ny position behöver inte bara ta hänsyn till vad idrotten önskar utan behöver också sättas i såväl en politisk som i en kommersiell kontext. I synnerhet när staten är en finansiär av svensk idrott.  

Utan den hemläxan kommer den föreningsorganiserade idrotten sakteliga utvecklas mot att ses som ett särintresse och där andra aktörer kommer flytta fram sina positioner.