Det är lätt att se på ledare inom internationella förbund som suttit länge och blivit förblindade av sin egen position. Inom fotbollen satt Sepp Blatter i nästan 17 år och innan honom João" de Havelange i 24 år. Inom internationella skidskytteförbundet satt norrmannen Anders Besseberg i 26 år och inom FIS är Gian-Franco Kasper ordförande sedan 1998. 

Styrde friidrotten

Motsvarande roll inom internationella friidrotten hade Primo Nebiolo som var ordförande under 18 år följt av Lamine Diack i 16 år. Den senare har precis efter många års utredande dömts till fängelse för korruption. Ett begrepp som ofta associeras till flera dessa internationella namn.

Även om organisationerna i några fall utvecklats och blivit starkare under deras långa ordförandeskap så bidrar en cementerad ledning också till att nya krafter inte kommer fram. Något som hämmar utvecklingstakten och anpassningsförmågan. 

För många i idrottens ledningar är det viktigare att vårda sina kontakter och behålla makten än att utveckla den idrott man har ansvar för. Fotbollen och OS har förvisso blivit starkare med hjälp av media och starka varumärken, men många andra har tappat i marknadsposition. Fotbollens styrka kan inte kopplas till FIFA:s strategi, utan snarare har bredden av aktörer. 

Korrupt ledarskap

Starka klubbar i kombination med styrkebalansen mellan UEFA och FIFA har varit viktigt för att skapa framgång. 

Den internationella friidrotten har framför allt under Lamine Diacks period tappat i position massmedialt och i anseende. En bidragande orsak är tillsammans med ett korrupt ledarskap de många dopingfallen som friidrotten inte fått rätsida på än, även om man har tagit steg. 

Till följd av den stora individuella makten hos ordföranden och hur detta lätt detta utvecklats till personliga maktstrukturer har intresset från idrottens intressenter kring good governance vuxit. I vissa länder, t ex England, så är specialförbundens ekonomiska stöd även beroende av att de arbetar med good governance. 

Att återbygga ett förtroende tar tid och kräver strukturerat arbete. Det vet Seb Coe som avsatte de första åren av hans ordförandeskap i det internationella friidrottsförbundet att förändra stadgar och strukturer för att begränsa sin egen och kommande ordförandes makt genom begränsningar av mandatperioder för ordföranden och ledamöter i styrelsen. 

För att skapa kraft i förändring och stärka friidrottens roll valde han även att gå utanför den traditionella strukturen av nationsförbundsledare och rekrytera in externa personer i den exekutiva kommitteen. En anledning var att rätt kompetens för förändring inte kommer från de som vill behålla sin makt.

I Sverige har Svenska Fotbollsförbundet i sina stadgar en begränsning i hur länge man får vara ordförande, men få andra förbund har samma begränsning. Riksidrottsförbundet som borde vara i framkanten av good governance har i stadgarna inga begränsningar av antalet mandatperioder. 

För att svensk idrott ska få förnyelsekraft behövs begränsningar hur länge ledare sitter på sina positioner. Något specialidrottsförbund borde motionera om till RIM i vår. Dessutom borde klubbar och distrikt göra det samma för att se till att även förbundens ledare inte blir begränsningar för sin egen idrott.