Det finns förstås mycket att reta sig på. Underbart arbetsmaterial för en gammal gnällspik. Jag menar, hur kan två så välutvecklade fotbollsnationer (Portugal och Frankrike), med så mycket samlad begåvning, så mycket teknisk briljans, så mycket kreativitet spela 0-0 i en utslagningsmatch.  Hur är det ens fysiskt möjlig? 

Av med masken

En förklaring kan naturligtvis vara att världens kanske bäste anfallare just nu, Kylian Mbappé istället för att obegränsat få ägna sig åt det han  gillar och kan allra bäst också tvingades in i en ofrivillig lek , Masked Players, och eftersom ingen skrek ”av med masken” behöll han den motvilligt, höll masken, och spelade på så gott det gick trots den obekväma ansiktslyftningen som nöp och kliade och var allmänt obehaglig. Det verkade som att hela Frankrike tappade lite av tron på sin egen förmåga när de visste att olyckan hade bitit gadden av deras giftigaste anfallsvapen. Synd för Frankrike, trist för mästerskapet att inte få se Mbappé i full blom. 

Nåja, det är ju inte slut ännu. 

Fransmännen satte alla sina straffar efter mållösa 120 minuter (utan Mbappé i femmannauppställningen), men, och det måste ifrågasättas igen; varför håller de bara på med den här totalt impotenta fotbollen, varför spela hundratals efter hundratals passningar långt från fiendeland, runt, runt, i sidled och bakåt, halvhjärtat, joggande, alibifotboll, enkla pass för att inte göra bort sig. 

Så mycket feghet, så mycket obeslutsamhet, så totalt riskfritt. 

Man måste riskera för att vinna. Det är ett hån mot alla tillresande, alla miljoners TV-tittare att hålla på med detta bolltrillande utan att ens åstadkomma en målchans värd namnet. 

En feg förbundskapten

Den länge begåvade portugisen Joao Felix blev nu ensam om att missa sin straff när Frankrike och Portugal skulle skiljas åt. Denne Felix som borde fått komma in i matchen långt tidigare och kanske sett till att den avgjordes i riktig fotboll. 

Men den fege, spanske förbundskaptenen Roberto Martinez vågade inte plocka bort den 39-årige Cristiano Ronaldo trots att han väl borde ha sett det vi alla skådat under den här EM-turneringen; han med nummer 7 som en gång var världens effektivaste forward är blott en skugga av sitt gamla jag. 

Möjligen har tiden i Saudiarabien skyndat på hans fotbollsmässiga åldrande men medan den 41-årige Pepe glänst trots sin ålder i det portugisiska försvaret har Ronaldo misslyckats med att överbevisa belackarna som en tid talat om hans storhet i imperfekt. 

Det är som med gamla sångare och andtrutna saxofonister som inte själva märker att det inte alls låter som förr. Att Ronaldo nyttjar sitt starka varumärke så länge han kan är begripligt och enbart hans sak. Men en förbundskapten måste ha modet att tänka på lagets bästa och inte hemfall åt vare sig  nostalgi eller helgondyrkan. 

Tiden springer ifrån oss alla. Tydligast märks det när den som en gång sprang ifrån allt och alla plötsligt inte hinner med längre. Och springa, fort och länge och ofta, det hör dagens fotboll till. Synd att så många glömde av det i den här turneringen.

För mycket brottning

Vad har jag retat mig på mera? Jo, självklart detta otyg som trängt sig in i fotbollen; brottargreppen, armdragningarna, omfamningarna, armarna som vapen uppe i hals- och huvudhöjd. I Spaniens kvartsfinal mot Tyskland (2-1) var det uppenbart, vi har sett det tidigare i åtskilliga matcher, i ligaspel och Champions League också. Det måste bestraffas hårdare. Det är direkt spelförstörande. 

Det är sabotage mot spelets idé. Det har inte med kampen, aggressiviteten att göra. Det är bara tecken på otillräcklighet. Jämför med åttondelen mellan Österrike och Turkiet; frenetiskt, tufft, hetsigt, hårt - men juste, fint och härligt underhållande.

Trodde nog Schweiz skulle knäcka England för varken Bellingham, Kane eller Foden har glänst men Pickford gjorde en fin räddning och alla fem engelsmännen prickade in sina straffar och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Turkiet tagit en av semifinalplatserna. Men Nederländarna uppträdde äntligen som flygande holländare i matchslutet och Gapko  kunde signera en intensiv, tempostark forcering med sitt fjärde (skytteligaledning) mål i turneringen. 

Turkiet är ett av lagen som gett den här lite sömngångaraktiga turneringen lite fart och fläkt. Spelare som verkligen offrar sig, inte fegar ur, ger allt över hela planen, springer som galningar. 

Om fotbollen vill fortsätta som världens mest älskade sport behövs just sådana lag med spelare som inte nöjer sig med att aldrig slå bort en boll. Jag är rejält trött uppvisningsfotboll nu.