Jag har varit med länge. Sett både Sixten Jernberg och Assar Rönnlung, Tomas Magnuson och Sven¨Åke Lundbäck, Gunde Svan och Tomas Wassberg, Marcus Hellner och Jonas Olsson. Den moderna damrevolutionen har jag mest bevittnat via televisionen.

Kalla en förebild

Det var herrarna som dominerade. Som utmanade Norge, Finland, Sovjet (sedan Ryssland) och uppstickare från USA, Frankrike, Östtyskland och Italien i olika epoker. Jag minns de svenska presskonferenserna där herrarna drog till sig all uppmärksamhet eftersom de hade medaljerna om halsen, leendena påkopplade, ordkarga i vissa fall, men alltid intressanta att intervjua, härliga att få komma in på livet. ”Kom till Åsarnas stuga så kan vi prata lite”, sa Wassberg. Det var nog en av hans längsta meningar. Och så de stackars tjejerna som släpades fram till samma presskonferens.

Alla skulle vara med, det var nästan psykisk tortyr, för de hade slutat på tolfte, nittonde, tjugosjunde och fyrtioandra plats. Vi journalister uppsökte dem pliktskyldigast och fick dem att lyfta sin trötta blickar och för att försöka förklara varför de inte hade räckt till den här gången heller. Vet inte riktigt, men det kan nog vara så, att precis som Pernilla Wiberg i den alpina sporten satte standarden, visade vad som krävdes och vågade uttala att hon (till skillnad från många kvinnliga idrottare på den tiden) skulle ge sporten allt, låta jobb och studier och framtid få vänta, för att bli bäst., så har Charlotte varit den här gyllene generationens förebild.

Abba och Ebba

Det vi nu ser är den absoluta toppen på den svenska skidrevolutionen på damsidan. Det fanns ju en tid med medveten och från högsta politiskt håll beställd förbjuden medicinering av skidåkare, tjejer som tvingades ta manligt könshormon och anabola steroider, nu vill jag nog påstå att skidsporten är dopingfri och rättvis. VM i Trondheim är en svensk succé av gigantiska mått. Jag har nog aldrig upplevt att ett svenskt skidlandslag vunnit alla guldmedaljer som stått på spel efter drygt hälften av tävlingsprogrammet. Ebba Anderssons millimeter- och sekundfighter med den norska storstjärnan Therese Johaug två gånger om kommer att gå till den svenska skidhistorien som något av det mest rafflande vi sett..

Abba-Sverige har blivit Ebba-Sverige och The winner takes it all. Ebba har tidigare visat att hon också efter sjukdomar och berg-och-dal-bane-form spetsat allt till mästerskapet och fått ut vad hennes lilla kropp förmår. Hennes pannben är av cement, hennes förberedelser lite egna och noggranna, hennes envetenhet och förmåga till högsta frekvens i partier där lopp avgörs gör henne lite speciellt. Och hon är alltid lite klurig och charmfull i sina svar. Hennes två guld här (som kan bli fler) kommer att väga blytunga när de skall vägas mot alla utövare i andra sporter när 2025 så småningom skalll summeras.

Ett perfekt upplägg

Sprintstafetten under onsdagen blev an makalös uppvisning, där uppställningen och den taktiska dispositionen var perfekt. Jonna Sundling som knäckte motståndarna och Maja Dahlqvist som höll ställningarna. Starkt att vara storfavoriter och så perfekt svara upp mot förväntningarna. Det kan inte göras finare och bättre och jag säger bara det; hade inte Jonna fallit i sista kurvan i skiathlonen hade hon vunnit den också och stått på tre guld nu. Nu har hon två och ett brons och hon är världens snabbaste.

Det var också känslomässigt starkt att se två så glada bronsmedaljörer på herrsidan. Att Edvin Anger, blott 22 år, är Sveriges nya världsstjärna vet vi redan. Alla som sett honom lyfta skrot säger att han är gym-grym, han är byggd för idrott, 190 lång, 95 kilo tung, det sistnämnda en notering som är rätt ovanlig i skidsammanhang. Det är många kilon som skall släpas upp i backarna i distansloppen men det är också mycket som skjuter på utför.

Hans närmaste framtid bli fascinerande att följa. Det verkar vara en praktkille i alla avseenden, han drömmer om att bli bonde nån gång med 200 kor att pyssla om. Det är en omsorgsfull ung man. Tuff och ödmjuk samtidigt. Han var bara tre år när hans lillasyster dog, bara knappa sex månader gammal, han har pratat ut om det, och hans föräldrar menar att han växte som en ansvarstagande ung pojke när tragedin var ett faktum. Att att svårigheterna danat honom.

Dags för lite forskning

Det man kan fundera över; hur kommer det sig att det vimlar av världsåkare på damsidan - Ebba - Jonna - Frida K - Maja Dahlqvist och stackars Linn Svan som inte finns med på grund av en skidolycka - men att vi bara har en man (Anger) som ser ut som en blivande skidkung. Det forskas på mycket inom idrotten men jag har inte sett något forskningsprojekt som försökt ge svar på frågan:

Varför finns det så få unga skidtalanger på herrsidan? Är det bekvämlighet, rädsla för det hårda slitet, för tröttheten, mjölksyrechocker eller den där väggen som plötsligt kan sätta stopp för allt? 

Men en sprint borde de väl orka med. Det är ju en fräck och modern tävlingsform, perfekt för ett stadionnöje och TV-dramatik. Finns det löftesrika ämnen som ingen hittar? Väljer de innebandy och golf? Förr kunde ju blivande världsstjärnor hittas i både Östergötland, Småland, Västergötland, Värmland, Sörmland, alltså södra Sverige, men framtiden verkar dyster; skidsporten kan drabbas hårt av miljöförstöring, varma vintrar och snöbrist. Om skidåkning inte längre är en naturlig barnlek tänds heller inga gnistor som får stjärnor att lysa.

Lite forskning, tack!