Det är inte sällan de redan vackra som gör dyra skönhetsoperationer, det är rätt ofta de redan ganska förmögna som är mest angelägna om att tjäna ännu mera pengar. Och, naturligtvis; där pengarna finns, där de lite giriga och de lite aningslösa samlas, där trivs också de ”goda” rådgivarna, de som lovar guld och gröna skogar men mest vill se om sitt eget hus.

Blåsta på allt

Fallet är tjugo år gammalt. Det handlar alltså om en tid när pengarna började växa sig stora inom svensk fotboll och en 

drygt 20-årig Robert Åhman-Persson kunde kvittera ut 1,2 miljoner i sign on-bonus från MFF - ”jag var ung, naiv och plötsligt miljonär” - och i Malmös environger började plötsligt ”Farbror Bosse” från Örebrotrakten valsa runt. Han hade ingen funktion i MFF:s organisation, möjligen kände han dåvarande sportchefen Hasse Borg (örebroare) men han var uppenbarligen en insmickrande typ, han vann de unga spelarnas förtroende och kom in som ”god man” för de unga och oerfarna som plötsligt fått mera pengar än de kunde hantera.

Malmö tecknade en form av pensionssparande för spelarna i SEB (det kallades depåkonto) och Andreas Yngvesson, Babis Stafanidis, Louay Chanko, Magnus Pode, Åman-Persson - plus några som vill vara anonyma - kände att de var i trygga händer, tränaren Sören Åkeby ger också sin syn på saken. 

”Farbror Bosse”  hade börjat göra sig bekant med spelarna, han ville hjälpa till, han var vänlig, trevlig (tacka för det, han skulle ju tjäna pengar på dem) och när han tyckte att spelarna borde satsa med sina pensionspengar - det började med Alko-lås och slutade med en förfallen fjällanläggning, Näsfjället i sydvästra Dalarna - och bli ännu rikare hoppade de på tåget. Och blev blåsta på allt.

Ett osäkert projekt

Det är inte lätt att fördela skuld i härvor som denna. Klart är att de pensionspengar som Malmö FF tillsammans med SEB placerade i dessa depåkonton var ett sätt att hjälpa unga spelare att avstå en del av sina - med tanke på deras ungdom och tiden som var - ovanligt höga löner för att spara för framtiden. Så långt ingenting konstigt. Internationellt fanns sedan länge sådana konstruktioner. 

Men varför fick plötsligt en ”Farbror Bosse” axess till hela MFF-familjen, varför tilläts han att övertala unga spelare att plocka ur sina pensionskonton och satsa på osäkra projekt, en skidanläggning som de inte hade en anning om vad den var värd, hur den skulle byggas ut, hur framgångsrikt det företaget kunde bli, och fick spelarna att skicka in hundratusentals kronor hit och dit utan säkerhet. 

19 miljoner gick upp i rök. 

Var det ingen i Malmö FF som tyckte, att det var konstigt, att de pengar som klubben betalat ut för att fördela spelararvodena över längre tid, plötsligt valsade runt i osäkra händer och utan garantier för framtida återbäring. Vad säger MFF? Vad säger banken? 

Idag säger de ingenting för varken ansvariga inom klubben eller banken vill uttala sig. Och det är klart; även om kontona öppnats i MFF:s namn så var det spelarnas pengar och spelarnas önskemål att sätta sprätt på dem - i den naiva tron att det skulle ge ännu mera tillbaka. En sak undrar jag; var fanns agenterna? De som alltid säger sig garantera det bästa för spelarna.

Och visst, spelarna var unga, men om inte de själva förstod, var fanns alla vuxna - föräldrar, agenter, klubbledare, bankexperter - som borde gett råd när en vilt främmande man stormar in och säger sig kunna spruta ut miljoner ur några snökanoner i dalafjällen. 

Lurade en gång till

Det är ett sorgligt och tankeväckande kapitel om svensk fotboll när den, på flera olika sätt, började kommersialiseras på en nivå som somliga, också naiva, trodde skulle räcka för att hålla emot utlandsklubbarnas ännu fetare lockbeten. Klart att spelarna är bittra och förbannar sin naivitet att lägga sitt liv i händerna på en man vars handel och vandel de inte hade en aning om. Robert Åman-Persson är den i dokumentären som klokast och bäst formulerar både kritiken och sin besvikelse men utan att frånsäga sig sitt eget ansvar. Så ung han  nu var. 

Det måste ju funnits klokare människor att fråga om ”Farbror Bosse” var den rätte att förvalta deras pensionspengar. Det fanns ju ekonomiskt kunnigt folk i MFF:s styrelse, det fanns experter på penningplaceringar (vill man ju tro) hos banken. Spelarna visste inte ett dugg om skidanläggningen Näsfjället, dess skötsel och kapacitet, om det kunde bli deras kassako i livet.

De tyckte bara det var vackert däruppe, när de äntligen reste upp för att se vad som var deras nyfödda skötebarn. De ombads bara skicka iväg mer och mer pengar - de länsade sina pensionskkonton och var till slut ruinerade på allt de hade. Till råga på allt kom en ”Farbror Anders” in som ännu en ”god man” i dramat. 

Han skulle röja upp i röran, rädda spelarna undan den opålitlige ”Farbror Bosse”. Men det visade sig att också han ljög som en borstbindare och hade en egen agenda och trots löften om att jobba gratis också skodde sig på affärerna. Båda farbröderna är nu infångade av lagens långa arm och det finns en fortsättning på historien att berätta. 

Spelarna kan möjligen få lite juridisk upprättelse men pengarna ligger gömda någonstans i snön i nordvästra Dalarna.