Inte minst i här på Idrottens Affärer har krönikörer, bloggare och kommentatorer anklagat statens företrädare för att inte visa idrotten tillräcklig uppskattning och omsorg.

Låt oss börja med anklagelsen att idrottsrörelsen inte får tillräckligt i statsanslag. Sedan 1998 har statens stöd till idrotten höjts från 538 miljoner kronor till närmare 1,9 miljarder. Det motsvarar en ökning på hela 346 procent på ett drygt decennium.

Mest till barn och ungdom

Merparten av pengarna har tillfallit barn- och ungdomsidrotten.

Ett viktigt steg tog socialdemokraterna i valrörelsen 2002 genom lanseringen av miljardsatsningen Handslaget. Den borgerliga alliansregeringen ville inte vara sämre. Med Idrottslyftet 2007 fördubblades satsningen till 2 miljarder kronor per mandatperiod. Med den nuvarande mandatperioden följde beslutet att stödformen skulle permanentas och inordnas i statsbudgeten.

För elitidrottens del kan tilläggas att socialdemokraterna 1998 införde ett särskilt talangstöd för olympiska idrotter. Alliansregeringen kontrade 2009 med en fyraårig och samlad elitsatsning på 213 miljoner kronor.

En extrem anslagsökning

Dessutom har idrottens inflytande i bidragsfrågor successivt ökat under hela 2000-talet med följden att Riksidrottsförbundet idag helt självständigt förfogar över merparten av statens offentliga idrottsstöd.

Är allt detta verkligen ett uttryck för att landets politiker inte bryr sig om idrotten?

Mer rimligt är väl påståendet att de båda politiska blocken gått till ytterligheter för att visa idrotten sin stora uppskattning – och att anslaget därmed ökat i en utsträckning som närmast kan jämställas med försvarsbudgeten infört ett direkt krigshot.

Så mycket mindre än idrotten

Och som ett ytterligare jämförelsemått kan tilläggas att statens motsvarande stöd till friluftslivsorganisationer för närvarande uppgår till (nästan) 28 miljoner kronor om året. Jo, ni läste rätt: ett belopp motsvarande mindre än två procent av stödet till idrotten.

Men kritiken mot politikerna handlar inte bara om att idrotten får för lite i anslag. Lika stort är missnöjet över att staten skor sig på idrotten via stora skatteintäkter.

Detta argument är särskilt vanligt i diskussionen om det samhällsekonomiska värdet av elitidrott, stora publika evenemang och internationella mästerskapstävlingar.

Men då är verksamheten lönsam

Poängen verkar vara att även denna mer kommersiella del av svensk idrott är så positiv för samhället att staten antingen gör ”fel” genom att beskatta det hela – eller att pengarna åtminstone borde återföras till idrotten i en eller annan form.

Men är det inte ganska rimligt att staten beskattar verksamheter som genererar ett överskott?

Och hur kan egentligen beskattning användas som argument för att staten ska ge en hjälpande hand? Är det inte precis tvärtom – att stora skatteintäkter snarare indikerar att en verksamhet är lönsam och därmed klarar sig ganska bra på egen hand?

Nog bryr de sig

I min värld har dessutom statens idrottsstöd alltid handlat om det rakt motsatta – att stötta de delar av idrotten som saknat kommersiella möjligheter.

Så missförstå mig inte. Jag hyser den största tilltro till föreningsidrottens stora samhällsnytta. Jag motsätter mig inte alls ett omfattande offentligt idrottsstöd – och jag tror dessutom att idrotten skulle kunna göra ännu mer bra saker om bidraget ökade ytterligare.

Däremot anser jag det inte vara särskilt fair play att anklaga riksdag och regering för att inte bry sig tillräckligt om idrotten.

Dessutom är det nog otaktiskt.

För hur troligt är det att landets politiker kommer att verka för nya miljardsatsningar till idrotten om man konstaterar att sådana reformer utmynnar i missnöjesyttringar och svekdebatter snarare än uppskattning?