När Sverige senast hade ett lag i Champions League - 2000, fjorton år sedan alltså - var det kaotiskt och motsägelsefullt i Malmö. 

En bro till Danmark (och Europa) invigdes, men stadens ljusblå stolthet, Malmö FF, hade året innan ramlat ur Allsvenskan och restaurerades, rekonstruerades i Superettan med en viss Zlatan Ibrahimovic i laget.

Måste till föreningsandan

Helsingborg gjorde en hedervärd insats i Champions League men förköpte sig och ramponerade hela sin ekonomi.

MFF kommer att bli mycket, mycket rikare på sin entré i den europeiska fotbollens finrum (kanske runt 200 miljoner) och jag tror inte den här kloka klubbledningen med ordföranden Håkan Jeppsson i spetsen kommer att göra om HIF:s misstag.

Ett svenskt lag kan aldrig göra europeisk succé genom att köpa in stjärnspelare som urholkar ekonomin utan att ge garantier för framgång.

Ett svenskt lag - vi har sett det så många gånger i historien, både på klubb- och landslagsnivå - måste gå ut med den nedärva föreningsandan som blodomlopp, med det gamla bondesamhällets valkiga nävar och blå arbetskläder, med ordning och reda och organisation, med kollektiv istället för udda stjärnglans; precis så som Malmö FF uppträdde den här magiska svenska fotbollskvällen, den 27 augusti 2014, när ett fullsatt Stadion i Malmö sjöng och hoppade och dansade, festklätt och storartat, så som det anstår umgänget i den europeiska fotbollsadeln. Och, det måste dessvärre konstaterades, också tände en och annan bengal. Men så är det ju; även i de mest välskötta samhällen letar sig idiotin in.

Ett strålande arbete

Men Malmö var för stort, för euforiskt och för starkt för att nedslås av sporadisk galenskap.

I den 25-mannatrupp som klubben presenterade i sitt senaste matchprogram finns sexton (16) spelare med skånska moderklubbar. Kulladal, Kvarnby, MFF, Kävlinge, Limhamn, Nydala, Åhus Horna, Arlöv, Bunkeflo, IFK Malmö, Persnäs, Simrishamn. Till detta Falkenberg i grannskapet, och Värnamo (Jonas Thern med nedärvda MFF-gener).

Ungdom, talang och lokal anknytning.

Det är ett strålande arbete som den förre sportchefen Per Ågren och den nuvarande, förre landslagsspelaren Daniel Andersson gjort med stöd av sin styrelse.

Söner av klubben

I MFF är också återanvändningen av spelarkunskaper påtaglig. Olof Persson, guldkapten 2004, är biträdande tränare, Daniel Andersson sportchef, där finns Per Ågren, Jonnie Fedel, Staffan Tapper, Anders Palmér och några till. 

Rötterna i den skånska myllan, visionerna på resa på andra sidan bron.

Skåne är starkare än Red Bull.

Man behövde inte ens smaka för att känna skillnaden. Man kunde bara sitta och blicka ut över en arena där alla spelare på en och samma gång hade förstått vad det handlade om och gjorde allt rätt.

Efter ritningar skissade av den sympatiske, kloke och verbalt charmfulle Age Hareide, en norsk hedersman med femtio landskamper bakom sig, spel i Manchester City, förbundskapen i Norge, guldtränare i Danmark (Bröndby) och Norge (Rosenborg) och, om MFF nu pallar för de dubbla uppdragen, kanske också en andra gång i Sverige innan året är slut.

Hareide var med då också

När HIF som senaste svenska lag spelade i Champions var det Age som bäddade för framgången genom att göra laget till svenska mästare 1999.

Han gillrade en bombsäker fälla för Europas kanske mest hysteriskt framfusiga lag, Salzburg, med att befordra sin finske mittfältare Markus Halsti till försvarsgeneral. Om Sverige hade en sådan försvarsledning skulle vi inte behöva frukta vare sig Putin eller kommande EM- och VM-kvalmotståndare.

Om Halsti varit svensk skulle han kunna tillföra landslaget det Erik Hamrén i blindo letat efter i fem år. Klokhet, juste spel, kvick tanke, strategisk förmåga, bra passningsspel; allt det där som kanske saknas allra mest idag i den svenska fotbollen.

Rosenberg har motbevisat allt

Marcus Rosenberg hade många tvivlare emot sig när han återvände till klubben efter många års europeiskt spel med varierande framgång. Mätt, lite slö, en sliten kropp. Han har motbevisat allt. Han är given i landslagstruppen men vill inte. Han är ledare, han bär de unga, han är empatisk, entusiastisk och, förutom sin spelintelligens och sin målkänsla, en vägvisare också i det slitjobb som krävs. Han har sannolikt det mest lukrativa kontraktet i klubben, hans två mål mot Salzburg gav en ränta tillbaka som börshajar bara kan drömma om.

Age Hareides styrka visas också i förtroendet för unga spelare, för de orutinerade. I denna match kastade han in oprövade Pa Konate, uppväxt bara ett långt inkast från Stadion, och han växte till en fullfjädrad back.

Tillskotten från Åtvidaberg; Magnus Eriksson (med en mellanstation i Belgien) och lille Anton Tinnerholm, från lilla Brokind utanför Linköping, som på bara ett par månader nu går från de enkla barackerna runt Kopparvallen i Åtvidaberg till de stora, gyllene palatsen som tryfferar den europeiska fotbollsaristokratin.

Nu väntar Atletico Madrid, Juventus och Olympiakos - och ett vidöppet fönster mot en köpglad fotbollsmarknad.

Det gömmer sig sådana vackra sagor också i denna storartade svenska fotbollsframgång.