Jag minns - och det är en av de finaste sportbilder jag vet - när Ralf Edfström med ett fantastiskt volleyskott sköt 1-0 mot Västtyskland i Düsseldorf vid VM 1974. Det var i en andra gruppspelsomgång, Sverige hade gått vidare från den första men förlorat inledningsmatchen i andrarundan mot Polen. Nu 1-0 till Sverige mot jättefavoriten.

Kameran söker upp den svenske förbundskaptenen Georg "Åby" Ericson på bänken. Han hoppade inte, skrek inte, viftade inte med armarna - så var inte dåtidens kroppsspråksbruk - utan han satt bara lugnt och stilla men med en leende som avslöjade allt. Beundran, stolthet, tagen av ett fantastiskt fotbollskonstverk. Sverige ledde med 1-0 och just då, i den sekunden var det alltså fullt möjligt att Sverige skulle bli världsmästare i fotboll.

Det är en så vacker bild av en sann fotbollsälskare med känsla för det vackra och konstnärliga.

Håkan njöt av situationen

Den där bilden kröp fram ur mitt minnesarkiv när jag såg det svenska U21-laget samlas inför straffavgörandet mot Portugal i EM-finalen i Prag. Det borde vara en lätt kaotisk situation, ett nervspel på högsta nivå, så nära den stora triumfen och samtidigt uppe på en lina där allra minsta dallring betyder stupet.

Håkan Ericson, Åbys son, stod där i gruppen och såg bara lycklig ut. Ett stort leende, lugna direktiv, han ville visa att han njöt av situationen, möjligheten att få bli europamästare och bärga svensk fotbolls första internationella titel. Det smittade av sig på spelarna. 

Jag vet inte hur medveten Ericson var i sitt agerande där men uppenbarligen har han någonting - och här finns kanske den enda likheten i fotbollsledarskapet med pappa Georg - som får spelarna att slappna av, tro på det han säger, aldrig ge upp, se möjligheter istället för att skrämmas av risken att göra misstag.

Fotbollens naturbarn

Pappa Georgs styrka var inte taktiken och matchupplägget. Han hade fingertoppskänslan, gjorde de rätta uttagningarna, följde aktuella formkurvor istället för att lita till det beprövade i alla lägen. Han kunde inspirera. Han njöt av de stora stunderna. 

Det finns nog lite av fotbollens naturbarn också i "Lill-Jojje" även om han är en gediget utbildad ledare som - om han inte redan har det - nu kommer att överösas av (lukrativa hoppas jag) inbjudningar att föreläsa om hur man gör det omöjliga möjligt, hur sämre spelare en för en blir bättre än motståndarnas stjärnlag.

Det är inte något nytt. Håkan Ericson gör också här precis vad som gjordes under pappa Georgs tid. 

Svenskt fotbollshantverk

I det nostalgiska ljuset blir ofta gamla fotbollslandslag förgyllda, bättre än de egentligen var. Sanningen är att svenska fotbollslandslag sällan dominerat matcher, alltid varit som bäst, haft de största framgångarna när det varit skickligt organiserat, när försvaret varit stärkt av ett mittfältslås - dubbla dörrar alltså - och när det taktiska rävspelet lyckats, när de skickligare individualisterna fångats in och oskadliggjorts. 

Det tar lite tid att sätta ut fällorna, en halvtimma knappt mot Portugal i finalen men sedan hade Sverige kontroll, hittade de enkla anfallsmöjligheterna och hotade tillräckligt för att kunna vinna också inom ordinarie tid.

Det är så svenskt fotbollshantverk alltid ser ut. Det är så det alltjämt måste se ut om Sverige skall ha en chans mot nationer som, man för man, kanske är bättre på varje position. Det finns en konstnärlig utställningsfotboll, det finns en bruksinriktad hantverksfotboll som kan besegra den.

Så borde A-landslaget spela

Håkan Ericson är värd alla hyllningar han fått redan sedan de knepiga kvalmatcherna. Det är fullt rimligt att han snart nog tar ännu ett steg i pappa Georgs spår och blir svensk förbundskapten för A-landslaget. Det är ju i hans landslag framtiden finns.

Erik Hamrén har mycket att lära av det här landslaget. Ett sådant lagspel, sådana taktiska fullträffar, så förenklat och konsekvent har han aldrig lyckats forma landslaget. 

När vi tänker oss en snar framtid utan Ibrahimovic måste ett annat tänkande till. Det duger inte att låtsas att ett gäng medelgoda spelare skall kunna sträcka sig till Zlatans nivå, inte ens till hans betjänters. Det är dags för svensk fotboll att återgå till det totalt lojala lagspelet, det som det här underbart härliga U21-landslaget visat. 

I det laget har många spelare varit bättre än i sina klubblag därför att de fått den exakt rätta rollen att kreera.

Lagkänslan ett svensk signum

Håkan Ericsons leende och glädje där inför straffläggningen; tyst ledarskap, han gav spelarna en bild, en känsla och någonting växte, för laget som hade allt att vinna medan portugiserna kroknade under tvånget. 

Precis som 1974 med Åby, 1994 med Tommy Svensson och då och då - främst 2004 i EM i Portugal under Lars Lagerbäck fick vi se klassiskt svenskt fotbollshantverk där försvarsorganisation, klokskap, list och outtröttlig arbetsförmåga knäckte talangen och den tekniska briljansen.

Så visst har svensk fotboll en framtid. Om den gör som Ericson; rättar munnen efter matsäcken och skapar en klubbkänsla som kan försätta berg.