Det finns många sätt att racka ner på människor, och därmed inte ta deras åsikter på allvar. Ett av de vanligaste är att okunnigförklara dem, och därmed sätta sig på sina höga hästar. Därför vill jag tydligt klargöra mina åsikter om Radiosporten och också om public service, vilket tydligen verkar behövas. 

Ömma tår

Jag kan inte tycka att en kvinnlig referent är ett stort framsteg. Inte dryga 30 år efter att de första kvinnorna började som sportjournalister.

Att vara politisk korrekt i alla läger är inget jag strävar efter. Inte heller att alltid hålla med dem som skriker högst, eller att ha den totala bilden i alla dess detaljer klar för mig. Jag skriver utifrån det jag tycker, ser och hör, jag har varken bakomliggande rapporter eller 100-procentiga bevis för mina åsikter, det är min rätt som krönikör och inte journalist. Att vara journalist slutade jag arbeta med för 15 år sen, och även om mina band till journalistiken fortfarande är ganska många, skriver jag mina krönikor i Idrottens Affärer utifrån åsikter. Har jag en offentlig källa, anger jag den. Som i fallet med Sepp Blatter, tex. 

I krönikan om Radiosporten har jag tydligen trampat på många ömma tår i för små skor, och att det blir mothugg är då begripligt. Och också väldigt generöst av Radiosporten att bjuda in på studiebesök. 

Få egna nyheter

Problemet är nog ändå att det inte riktigt är det som är grejen. Utan syftet med min krönika var att belysa exempel på sånt om jag som lyssnare av Radiosporten tycker. Jag lyssnar nämligen mycket på Radiosporten, även om många tycks vilja tro att jag inte gör det, och det är som slående är 1) Otroligt få kvinnor i både expert-, producent-, referent- och programledarrollen och 2) väldigt lika format med ungefär samma dramaturgiska uppbyggnad samt 3) ganska dåligt med egna nyheter.

Radiosporten är överallt, med lokala reportrar, regionala reportrar, frilansare och tipsare. De egna nyheterna om spelarövergångar t ex, om planerade satsningar, med egna intervjuer med de berörda, borde därför vara många. Jag som lyssnar på Radiosporten, upplever inte att det är så. 

Radiosporten är överallt, mer eller mindre alla journalister tycker att det vore en häftig grej att få jobba där, vare sig det nu är på en webredaktion med fast anställda medarbetare som får både fasta anställningsavtal och löner som är pensionsgrundande, eller direkt i etern, med samma villkor. Att då vara inte bara bäst jämfört med andra sportredaktioner att ha kvinnliga medarbetare i etern, på webben osv, utan att vara jämlikt så att man faktiskt har ungefär lika många tjejer som killar så att könstillhörigheten blir totalt oväsentlig; det är något jag skulle se som målsättning för redaktionen. 

Borde vara en föregångare

Radiosporten är överallt; ett ständigt arbete med att förbättra formaten, utveckla reportrarna, motivera reportrarna och programledarna att vilja förkovra sig i allt från ekonomi till snabbpratande i bilder som får lyssnaren att förstå precis hur loppet löps, eller bollen spelas; det är något Radiosporten borde kunna göra. För alla sina medarbetare.

Radiosporten är överallt; får redaktionen tillräckligt med pengar för att kunna vara det? Får man pengar som satsar på framtida strategi och anställningar, får man uppskattning och resurser, eller tvingas man avstå från bevakning på plats för att det saknas pengar och intresse?

Det är nämligen det jag vill. Att Radiosporten får så mycket resurser och intresse från de övriga i radiohuset, att Radiosporten faktiskt kan finnas överallt, med de piggaste reportrarna, som Tommy och Lasse, med de bästa analytikerna och experterna. Där arbetet inte handlar om att förvalta, utan om att förnya och förbättra, där det går.

Om Radiosporten går först med sin jämlika satsning, är jag säker på att andra redaktioner skulle komma efter.