Fotbollen är Sveriges största idrott. Den aktiverar hundratusentals barn och ungdomar, den spelas på skolgårdar, plana och kuperade ytor, på stranden. Kort sagt. Fotbollen finns överallt. Också i form av sjuka övergångssummor i toppen i Europa och världen.

Nog borde man kunna lösa de mindre idrotternas akuta behov på ett annat sätt, än att skapa missämja inom RF.

Kan förlora många miljoner

Nu ska en skiljenämnd avgöra hur idrottsrörelsen ska göra. Fotbollen hotar att lämna RF:s gemenskap om de ska bli av med tiotals miljoner varje år. Anklagelser haglar mellan special-idrotterna, det talas om jäv, ickedemokrati och annat. 

Att leda ett RF är ingen enkel sak, man ska värna både små och stora. Men viktigast är ändå att samhället tack vare idrottsklubbar runt om i landet aktiverar barn och unga, och därmed ger dem möjligheten till gemensam glädje i att röra på sig tillsammans. Med eller utan boll och puck. 

Måste skapa samförstånd

Vad idrottsklubbarna gör är avhängigt samhällets utveckling och överlevnad. Eldsjälarna skapar gemenskap där klyftor överbyggs. 

Så lös frågan i samförstånd, utan avundsjuka. Samhället, dvs vi alla, behöver idrotten mer än någonsin.

Ett maniskt idrottande

Coronalättja. Jag hörde uttrycket först i veckan, och blev lite förbluffad. Finns det verkligen något som heter så? Coronalättja.

Uppenbarligen är det så. Människor anmäler sig till olika idrottstävlingar och andra evenemang, men dyker sen inte upp. Trots att man kanske till och med betalt startavgifter. Och när man försynt undrar varför, blir svaret "pallade inte". 

För oss som bor i förorten, med mycket grönska, verkar idrottande nästan vara maniskt. Människor springer omkring i skogarna, de cyklar som tokiga till och från jobbet, eller bara rent allmänt, de går snabbt i träningskläder och pratar rätt ut i luften (hörlurar) och ser sen på sina barns idrottande på fotbollsplaner eller i handbollshallar. I den miljön känns Coronalättja långt borta.

Men kanske är det ändå så. Generellt rör vi alla på oss för lite, och de som behöver det mest gör det minst. Och nu under coronan har vi vant oss vid att sitta hemma och jobba, inte behöva klä på oss i snygga, eller ens rena kläder för att gå till kontoret. 

Och den lättjan sprider sig, man slutar med att vilja lämna hemmet allt för långt för där känns det tryggt och bra och lite jobbigt och osäkert att göra något annat. Den lättjan, eller oron, blir en tuff utmaning för samhället att ta sig an.