Det är lätt att se att de flesta politiker och myndighetschefer inte har en aning om hur idrottens värld ser ut. Att det är enskilda människors  engagemang som nästan helt och hållet bygger den ideella kraft som kallas "Sveriges sista folkrörelse". Inget annat. Många ministrar hejar förstås på ett lag, men steget från att heja på, till att faktiskt begripa vad idrottsrörelsen handlar om, är stort.

Tappar fyra av tio ungdomar

Idrottsledarna idag, både de som har betalt men framförallt alla de som ställer upp för sina/sitt barn och blir ledare, gör ett oerhört arbete med att fostra och ta hand om alla våra barn. Förutsättningarna har aldrig varit enkla, men det senaste året, pandemi-året, har det varit värre än någonsin. 

DN:s Jens Littorin beskrev nyligen hur verkligheten såg ut för handbollsklubben Kärra där man uttryckte oro över att upp till 40 procent av ungdomsspelarna inte skulle komma tillbaka efter nedstängningen. Och det handlar inte bara om handboll, vi ser brottningen, basketen, judo med mera som brottas med samma problem.

Och dom som inte kommer tillbaka är dom som verkligen behöver det. Som behöver kloka vuxna att ha som förebilder, som behöver en gemenskap, något som skapar motivation att överhuvudtaget slita blicken från TikTok. 

Jag vet inte om ni kommer ihåg debatten som rådde före pandemin, Att "dagens ungdomar var alltför fastlåsta vid sina skärmar och inte kom ut". Att det hotade folkhälsan.

Stillasittnde mer än någonsin

Nu, med dagens distansundervisning, är ungdomarna verkligen fastlåsta vid sina skärmar. Med undervisning som allt för ofta blir undermålig för att lärarna dels inte är utbildade för distansundervisning, dels ofta är förvånansvärt dåliga på teknik, och inte verkar få någon riktig utbildning i detta av sina skolor. 

Alla de unga som går på gymnasiet vars skolor beslutat att fortsätta med distansundervisning drabbas av stillasittandet. Resursstarka barn klarar sig alltid, men alla andra? Här pratar vi om verklig fara för folkhälsan, för våra framtida årskullar, ja i värsta fall, generationer.

Det är därför Björn Eriksson, RFs ordförande, är oroad. Det är därför det nu inte handlar om lite stöd här och lite stöd där. Utan en rejäl satsning på våra ledare och ungdomar och barn, till det som heter Idrottsrörelsen. Och då räcker det inte med en halvhjärtad insats, utan om ett riktigt och äkta engagemang. Som det ledarna har. Alldeles gratis.