Fotbollens storklubbar kan knappast visa sina giriga ansikten på ett mycket tydligare sätt, än med presentationen av sin egen nya toppliga. Nu handlar det verkligen inte om idrotten i fokus, och spelande lag. Nä, nu är det uttalat. ”Alla pengar till oss ägare, fokus på oss, vi ska fortsätta att vara störst och bäst alltid, ingen kan stoppa oss nu2. Så lyder planerna, och aktiekurserna gick raskt upp många procent på de klubbar som är börsnoterade.

Stark åtgärd, men...

Att Uefa omedelbart svarar med att hota att de spelare som deltar för spel i sina lag i denna superliga inte får spela för sina länder i varken EM eller VM är starkt och bra. Men det är knappast spelarna som ska stängas ute, de gör sitt jobb, tjänar bra på det, men brinner ändå fortfarande för sin fotboll, i de allra flesta fall. 

Istället är det ju lagen som ska stängas ute från alla de internationella ligor som redan idag existerar och som gett klubbarna enorma pengar att spendera.

Jag kan förstå att klubbledare efter ett publikfritt coronaår desperat letar efter sätt att få in pengar till den egna verksamheten. Och för de största är det förstås alltid roligt att få spela mot de andra största, som en ständigt pågående VM-final, eller ett finalheat 100 meter. 

Men att på det här sättet så oförblommerat bara tänka på pengar, i form av i första hand tv-intäkter från annonsörer, är faktiskt direkt smaklöst. Och kontraproduktivt, inte minst på sikt.

Under coronaåret och de publikfria arenorna har jag funderat mycket på engagemang. Hur viktigt engagemanget är för att idrotten ska leva, för att mammor och pappor och andra vuxna ska ställa upp som ledare i alla dessa sporter som utgör svensk idrott. Svensk idrott som i allra högsta grad fortfarande bygger på ideella insatser. Utan det engagemanget finns ingen idrott att tala om, varken på eller utanför planen. 

Lyssnar inte på verkligheten

En fotbolls-, handbolls- eller basketmatch är ju så oerhört oengagerande när publiken inte finns på plats. AIKs tydliga bilder på Friends arena med åtta person i publiken är mer än tydligt, och visar hur illa det kan gå när myndigheterna faktiskt inte lyssnar på verkligheten, utan fattar besluten från sin skrivbordshorisont, må vara stående. Och även om utbudet på TV när det gäller sport är stort, för att inte säga enormt, är det som tittare inte lika spännande att se en fotbollsmatch när allt ekar, när publiken saknas och där varje ord tränaren säger till spelarna hörs alltför tydligt.

Jag tror vi alla desperat längtar efter att få gå på match igen, och få heja tillsammans med likasinnande på lagen vi älskar. Men att sitta hemma och för 88:e gången se Manchester U spela mot Juventus eller Milan eller så i en toppliga som man verkligen glömt bort vilken det nu är, blir bara en gäspning. Och gäspningar, kära storklubbars direktörer, lockar inte tv-annonsörer, det lovar jag. Hur snabbt än spelarna springer.