Slöja eller inte - är det frågan?

Få frågor är sannolikt så svårlösta som frågan om att tillåta slöja eller inte i svensk idrott. Magkänslan säger omedelbart nej, slöjan är ett manligt förtryck. 

Både rätt och fel

Men orkar tanken lämna magen kan svaret bli ja. Om man tänker utifrån den idrottandes perspektiv enbart. Och det är här det svåra kommer.

Vilket i praktiskt betyder att jag respekterar både Dan Perssons och Björn Erikssons åsikter.

Många gånger är det som jag förfäktat idrotten som öppen och genomlyst, som välkomnande för alla, och som ett viktigt medel för demokrati, jämlikhet och allas lika rätt i samhället.

Den lika rätten avskyr förstås förtryck av alla de slag. Och förtryck är ur mitt perspektiv lika mycket att tjejer som tidigare spelade beachvolleyboll måste ha pyttesmå shorts och bara magar för att få spela, som att andra tjejer tvingas täcka sitt hår. 

Kvinnorna har inte själva valt

Inget av detta är sådant som kvinnorna själva valt att ha på sig, sett ur idrottandets perspektiv. Att inte kunna röra sig bekvämt är en nackdel när man idrottar, vare sig det gäller pyttesmå kläder eller en slöja. 

När männen bestämmer att shortsen inte får vara mer än några centimeter breda, och när männen bestämmer att kvinnors hår är syndigt att visa, då är det ett förtryck.

Å andra sidan är det tufft för idrotten att säga till en muslimsk kvinna att nej du får inte tävla, för du är inte fri att visa ditt hår. Är det inte också ett förtryck, i så fall?

Dan Perssons förslag att tala med dessa fem starka kvinnor som han skriver om i sin krönika, är en mycket bra idé. Frågan om slöja, och minishorts, är en svår fråga och det är viktigt att det blir rätt. Så Björn Eriksson, varför inte samla ihop till flera rundabords-samtal, med flera olika representanter, och där ordet är fritt?

En slöja har ett betydligt större symbolvärde än det könsneutrala korset, och idrottsförbunden behöver vägledning.