Kampen på tjurfäktningsarenan är precis så förnedrande och skoningslös för den som är dömd på förhand att förlora.

Man hoppas ju alltid att tjurarna skall använda hornen lite, men här var de inte ens utväxta.

Plågsamt

Jag besökte en gång för länge sedan Mexico Citys tjurfäktningsarena och fick se en tjur som nästan lurade muletan av sin tilltänkte baneman, det blev inget dödande, tjuren gick fri och matadoren - ingen mindre än El Vito, då rankad trea i världen - fick för egna pengar köpa en ny tjur för att någorlunda rädda sin heder.

Det hade varit något, men nu kommer matchen mellan Real Madrid och Malmö FF alltid att kallas Slakten i Madrid, en av de värsta uppvisningar som skådats i europeisk fotboll, en av de sämsta insatserna också. 

Det var samma förödmjukande tillställning som när tyskarna fullkomligt massakrerade Brasilien i fotbolls-VM fjol. Ett lag i total upplösning. Plågsamt att titta på.

Närmare Europa ändå

Ändå säger jag; visst har svensk fotboll närmat sig Europa. Malmö har slagit Saltzburg med 3-0 två gånger, Celtic med 2-0, Olympiakos med 2-0, Sparta Prag med 2-0, Sjachtar Donetsk med 1-0 och gjorde ännu en praktmatch, den bästa under Åge Hareides två år med laget, mot Atletico Madrid, förlorade dock med 0-2.

Så visst, närmare Europa, chans på flera lag - det har de här två åren visat.

Men; det är Europa som förändrats. Lag som Real Madrid, Barcelona, Bayern München, möjligen PSG och kanske några till har bildat en egen Superliga, mäktigt, ekonomiskt muskulöst, fotbollsmässigt förädlat av allt det bästa som världen har att erbjuda.

Mot detta värjer sig ingen i något land.

Å ena sidan, å andra sidan

Med detta sagt; Åge Hareide måste få ett tudelat eftermäle efter sina två år i Malmö. Han förde in en tro på att det var möjligt att ta sig till Champions League och få dansa, visa upp sig, blotta sina svagheter och till och med förnedras. 

Första året fanns karaktärsspelarna som krävs men på det hela taget; vad gäller spelidé och taktisk list har Hareide inte tillfört någonting. Snarare tvärtom; efter det första året, då han i varje fall med defensivt tänkande, fembackslinje och ett uppoffrande försvarsspel på alla planens ytor nådde framgång, kom ett andra år då laget klappade ihop totalt, utan grundspel. Avslutade Allsvenskan med en skamligt dålig insats mot Norrköping, borta från medaljstriden sedan länge och noterade 0-17 på de tre sista matcherna i Champions League.

Spelarna gjorde inte ens ett försök att göra det svårt för Real Madrid, Åge Hareide gav dem inte ett enda redskap att jobba med för att i varje fall gillra fällor och minera i områden där Madridspelarna ville operera.

Har saknats karaktär i år

Han satte in spelare som Youtun och Cavalho, de har visat sin otillräcklighet tillsammans tidigare i försvaret, de är inte ens några förstaval i en match mot Falkenberg i Allsvenskan. Till sin hjälp på vänsterkanten fick de Tobias Sana, en underbar bollbegåvning men ingen att skicka in i en krigarmatch.

Sanningen om MFF modell 2015 är ju, att de borttappade bollarna, övertron på sitt tekniska kunnande, det taffliga försvarsspelet straffat sig inte bara mot europeiska storheter, det höll inte i Allsvenskan heller.

MFF har visat dålig humör, usel moral, nonchalans och bristande försvarsorganisation, klubben har förnyat med fel typ av spelare, det har saknats karaktär, ansvarstagande, och vilja till det Tommy Söderberg kallade "kreativ smärta".

Behövs en klokare strategi

Jag minns, att IFK Göteborgs dåvarande klubbdirektör Tomas Wernersson sa en gång på 90-talet, när klubben hade sina Champions League-framgångar, att svenska klubbar inte orkar med att spela internationellt mer än vartannat år. 

Nu får Malmö chansen att fundera, värdera, bestämma sig för vilken fotboll man vill spela, hur man förnyar och taktiskt disponerar för att klara allsvenskan med ett spel, Champions- eller Europaleague med ett annat. I år missbedömde och överskattade man grovt den trupp man hade.

Man förväntar sig en bättre, klokare och mera hållbar strategi av klubben med de bästa resurserna i hela Sverige; att man bestämmer sig för om man med sin ekonomiska särställning vill bli en utmanare till "det åtkomliga" Europa eller finna sig i rollen som en säljvillig underleverantör för tid och evighet.