Jag var där, for kors och tvärs över hela USA i sällskap med det svenska landslaget och såg ett ledarskap och ett genomfört idrottsprojekt i absolut världsklass.

Den enda corona vi då kom i kontakt med var den som lagt sig som ett lasso runt solen över Pasadena när Thomas Ravellis stora handskar växte ut till vägg på vilken ett av svensk idrotts mest magiska ögonblick klottrades ner.

Datorn som smälte

Kvartsfinalen norr om San Fransisco, straffarna i solen, den glödande hettan där mitt på dagen som fick det att ånga om min dator så till den grad, att att jag tvingades in i skuggan för att skriva klart min krönika. Texten hade skuttat mellan hopp och förtvivlan allteftersom matchen bytte ansikte, den måste skrivas i stunden medan allt galet pågick framför mina ögon eftersom klockan hemma i Sverige redan hade rusat iväg en bit bortom det klockslag som gällde för deadline.

Jag kan minnas den där VM-turneringen på många sätt. För genidraget med Tomas Brolin i en fri roll - den ledde honom in i världslaget - bakom Martin Dahlin och Kennet Andersson, för en spelartrupp på sällsynt gott humör, för ett mediasamarbete som aldrig varit bättre, varken före eller efter, för straffdramat i Pasadena förstås, för de makalöst fina målen, för de svenska spelarnas charmfulla uppträdande som gjorde dem till publikfavoriter, för Thern och Schwarz som ett mittfältspar i väloljat samspel, men kanske mest ändå för ett ledarskap i världsklass.

Generöst och storslaget

Så låt mig här hylla Tommy Svensson. Magistern från Växjö, en pedagog, läromästare och ledare med en alldeles egen stil. Mjuk, försynt och lågmäld i sin framtoning i en tid då ledarskapet i samhället i övrigt kännetecknades av egofixering, ytlighet och skränighet. Han var nummer sex i raden av svenska förbundskaptener. Efter en kapten i kostym (Lennart Nyman), en världsback utan ledarmeriter (Orvar Bergmark), en glad men ambivalent f d lagledare från Norrköping (Åby Ericson), en hyfsad back från Sandviken (Laban Arneson) och en löpvillig center och pedant (Olle Nordin) hade Sverige för första gången fått en både utbildad pedagog (lärare) och riktig lirare som förbundskapten.

Han hade till allt annat modet att ta med sig sin ideologiske rival, Tord Grip (från Houghton/Hodgson/Svennis-skolan) som sin assistent. Tommy ville bredda kunskaperna på bänken, bryta sina idéer mot en som hade en annan ingång till spelets idéer. Generöst och storslaget. Han ville bredda synfältet, peppa upp dialogen och öppna för alternativa lösningar när hans egna körde fast. Han ökade lagets flexibilitet i det taktiska tänkandet, han erbjöd spelarna flera system, övade dem att kunna skifta under pågående match. Storsint och klokt.

Svenssons kloka tal

Den 24 april 1994 spelade Sverige en till synes rätt ointressant träningslandskamp mot Wales i Wrexham. Resan dit kanske rent av byggde hela den svenska succén som kröntes med 4-0-segern i bronsmatchen mot Bulgarien. Inte matchen (2-0) i sig men samlingen, Svenssons både lättsamma men allvarliga förmaningstal till spelarna. Efter kvällsmiddagen före matchen ställde han sig upp och höll sitt tal: ”Kom ihåg att ni är så bra att vi kan vara med ända till slutet i VM i sommar. Jag vill att ni åker hem till era familjer och fickvänner och berättar det; att de inte kan förvänta sig att ni kommer hem till midsommar. Vi har bokat hemresan till den 18 juli. Dagen efter finalen.”

Spelarna svalde och tog till sig. Växte och insåg att de kanske skulle få vara med om sitt livs största upplevelse som fotbollspelare. Signalen var tydlig. Svensson byggde in tillit och självförtroende. Nu visste alla vad som gällde. Familjerna skulle förberedas på en sommar utan sina män. Samling i början av juni, hemresa 18 juli. Det stärkte inte bara spelarna utan involverade alla dem därhemma, som nu fick ta hela ansvaret,  känna sig delaktiga och bli ännu starkare supporters, medverka i det gemensamma projektet.

Det skulle bli enorma resor, oerhört varm och det blev den över tid längsta idrottsexpeditionen i svensk idrotts historia. Sverige skulle inte falla av sociala skäl, på tristess och hotelldöd, på hemlängtan. Laget och familjerna byggdes ihop precis som man gjorde i Öster. Det var ledarskap i världsklass.

Storartad avslutning

Vi startade utanför Los Angeles, 2-2 mot Kamerun på Rose Bowl i Pasadena, flyttade inomhus till Silverdom i Pontiac utanför Detroit, 3-1 mot Ryssland, 1-1 mot Brasilien, drog till 40-gradig värme i Dallas för åttondelen mot Saudiarabien. Araberna vana vid värme, nackdel för Sverige men vattenförsörjningen var perfekt, Klas Ingesson sprang mer än alla andra. 3-1. Straffdramat i Stanford, Brolin som outtröttlig pådrivare när vissa tappade modet (”jag åker inte hem utan medalj”) och så ”hem” till Los Angeles, förlust i kvarten mot Brasilien men en storartad avslutning med 4-0 och total utspelning av Bulgarien i bronsmatchen. 

Slutbilden med förbundskapten Svensson i armarna på pappa Stig tårdrypande vacker.

Det var ett av de svåraste och vidlyftigaste projekt ett svenskt landslag genomfört. Ledarskapet det mest genomtänkta och klokaste jag sett på den absolut högsta nivån.

Nu skall jag resa tillbaka dit, till min roligaste fotbollssommar. Och se varenda match i gång till. Och minnas  ett landslag fullt av olika personligheter som växte dag för dag till ett världslag, uppträdde exemplariskt, öppnade sig för medierna en timma om dagen med generositet, gott humör och gränslös tålmodighet.

Jag har aldrig upplevt något liknande.