Han ställer också frågan varför politiker och myndigheter har förtroendet för att ägare av köpcentrum, livsmedelsbutiker, restauranger, reseföretag, med flera, kan hantera smittspridningen men att man uppenbarligen inte har det för den kommersiella idrotten?

Johan Englund skriver fortsättningsvis:

Jag är gammal nog att ha varit med om en rad olika större kriser av olika typ; från 70-talets oljekris och framåt. Alla kriser har sina specifika orsaker och karakteristika, men det finns gemensamma nämnare.

Vinnare ur en kris blir man om man - direkt efter att man vidtagit de defensiva åtgärder man kan - också är kapabel att direkt börja arbeta med möjligheterna. Tyvärr är många lite sena ur startblocken och klarar inte av att parallellt med krishantering också arbeta med möjligheterna som skapas. 

För politiker som vill bygga väljarbas är det dock inte för sent. Den idrottspolitiska arenan ligger vidöppen för framsynta politiker som söker en profilfråga som angår miljoner svenskar.

Så jag presenterar  fyra konstruktiva och konkreta förslag, i två delar, till er politiker med anledning av Covid-19 krisen.

1. Gör rent hus med storstadsperspektivet och skeva verklighetsuppfattningar

Det är provocerande på vilket sätt myndigheter som Polisen och FHM nu remissyttrar sig med anledning av frågan om att gå från 50 till 500 personer.

FHM:s argumentation utgår från att större antal än 500 personer på ett idrottsevenemang utlöser ett omfattande resande med kollektivtrafik och att man inte kan hantera entréer, etc, på plats.

Polisen anför att man vill ha kvar 50-personers taket för att man saknar resurser; ett argument man använder flitigt i olika sammanhang.

FHM förefaller att utgå från att en fullsatt Friends Arena eller Gamla Ullevi är rikslikaren, det normala, när i själva verket nästan alla elitfotbollsmatcher en normal säsong har en publik om mindre än 50 procent av arenans maxkapacitet. 

FHM verkar också tro att de ca 1500 personer som normalt tar sig till IFK Luleås matcher eller de ca 2500 som ser Landskrona BoIS på plats i en match i Ettan, reser med tunnelbana eller buss, när i själva verket publik på arenor utanför Stockholm och Göteborg till stora delar reser med egen bil, cyklar eller går till evenemanget.

Slutligen förefaller man välja att helt bortse från (eller inte förstå) att elitfotbollsmatcher spelas under särskilda tävlingsbestämmelser som ställer upp omfattande krav på arrangerande förening med avseende på säkerhet, faciliteter och annan allmän ordning och reda, och att arrangerande föreningar i fotbollen är mycket duktiga på dessa arrangemang. 

Till detta kommer att fotbollen tagit fram det särskilda protokollet för att genomföra matcher, där man åtar sig en ännu mer rigorös organisation med ännu mer rigorösa rutiner. 

Det kan inte tolkas som något annat än ett direkt misstroende från myndigheterna; man bedömer uppenbarligen att den kommersiella idrotten inte kan agera professionellt i mötet med sina kunder och med samhället. 

Varför har politik och myndigheter det förtroendet för ägare av köpcentrum, livsmedelsbutiker, restauranger, reseföretag, m fl, men inte för den kommersiella idrotten?!?

 Förslag till politiken: Jag vet att ministerstyre inte är tillåtet, men på något sätt måste väl ändå politiken kunna s a s ta FHM och Polisen i örat och styra upp deras verklighetsbild så att de förstår att arrangörer i den kommersiella idrotten är minst lika professionella som t ex köpcentrum och kollektivtrafiken, som ju också berörs av Ordningslagen?  

Om inte, så gör tydligt att ni i politiken förväntar er att FHM och Polisen på exekutiv nivå (skippa juristerna) bjuder in företrädare för den kommersiella idrotten som kan utbilda om verkligheten.

2. Investeringar i idrotten är lönsamma för samhället och har en central roll i ”Omstart Sverige”

Framsynta politiker inser och erkänner idrottens viktiga roll i att ”ta omhand” de negativa effekter covid-19 krisen skapar för många familjer och närsamhällen. Sådana politiker ser pengar (till verksamhet) och andra resurser (som t ex till infrastruktur) till idrotten som den goda investering i det samhällsekonomiska den verkligen är. 

Fotbollens solitt akademiskt förankrade Social Return on Investment-kalkyl, som ju bara har ca två år på nacken, visar ju verkligen att detta är sant: en investerad krona idag ger tio tillbaka för samhället över några års tid. 

Den Hållbarhetsrapport för 2019 som vi i Ettanfotboll publicerar inom kort visar att bara våra 32 föreningar i Ettan, från Luleå i norr till Lund i söder, levererar ca 500 miljoner årligen i samhällsnytta. 

Förslag till politiken: Sluta se pengar till idrotten som en kostnad. Uppdra åt Riksdagens utredningstjänst att räkna på investeringskalkylerna och landa i samsyn kring lönsamhetskalkylen. 

Våga sedan se problemet med att envisas med att tala med endast RF om investeringarna i idrotten. Dela med er av investeringskalkylerna till SKR och sätt öronmärkta pengar via kommunerna (inte RF) i en särskild tilläggsinvestering i idrotten för ”omstart Sverige”. 

Får inte kommunerna extra resurser till idrotten de kommande åren kommer det att bli ett besparingsområde istället för ett investeringsområde, Kommunernas aktivitetsstöd (baseras på samma nyckel som RF:s) är ett effektivt och rättvist distributionssystem.