Osannolikt egentligen; 32 lag i en VM-turnering och Danmark mot Sverige i finalen.

Att danskarna fanns där och försvarade sitt mästerskap var inte oväntat. Sveriges silver snuddar bragdnivå.

VM i handboll har traditioner. Turneringen inleddes redan 1938, Sverige har två VM-guld från 50-talet, två under den klassiska Benga-Johan-perioden, 1990 och 1999. Tre final med förluster dessutom. Sverige är en världsnation i en sport som inte ens är särskilt utbredd i Sverige. Det är sydvästlig dominans.

Det som gjorde handbollen till en riksangelägenhet var landslaget under Bengt Johanssons ledning när storspelarna hette Magnus Wieslander, Per Carlén, Magnus Andersson, Ola Lindgren, Staffan Olsson och med målvakter som Mats Olsson, Tomas Svensson, Peter Gentzel.

Målvakterna avgör ofta, så också i VM-finalen där Palicka hade behövt vara övermänsklig för att Sverige skulle haft en chans. Men det var match in i det sista, två mål skiljde med bara minuter kvar, svensk straffmiss eller snarare, ett fenomenalt målvaktsspel av Niklas Landin.

Men ingen hade trott på svensk seger, ingen på final, det är som en helt sensationell, oväntad framgång vi måste se det svenska VM-silvret.

 En ny dimension

 Jag hade på ett tidigt stadium lagt ner den här VM-turneringen. Egypten, koronan, usla förberedelser, massor av återbud, rader av nya spelare som jag aldrig hört talas om. Jag hoppade in i kvartsfinalen och, ja, nu känns laget bara som ett nytänt ljus i mörkret och egentligen finns det ingenting roligare än att få vara med när det oförutsedda sker.

Att Sverige skulle spela VM-final mot Danmark var svårt att föreställa sig, jag hörde de verkligt nära handbollsexperterna som inför turneringen sade sig bli nöjda om Sverige gick till andrarundan. Kvarten mättes ut som det ytterst möjliga, men fortfarande nästan orimliga målet.

Jag känner inte den nye förbundskaptenen Glenn Solberg (är han rent av släkt med Norges statsminister?), och det gjorde ju inte spelarna heller innan det här äventyret började, men uppenbarligen har han inte samma behov som de flesta andra att ligga på månadslånga träningsläger och ha tillgång till de allra bästa. Han har rafsat ihop förutsättningarna för det här sensationella VM-silvret på nolltid. Han fick tio återbud direkt, hans reste till Egypten med ett lag som var orutinerat, inte alls samspelt och uträknat i förväg, förberedelserna har varit långt ifrån hundraprocentiga. Och här har vi fått se ett lag där alla tycks förstå varandra fullt ut, där ingen känner sig underställd den andre, där lagspelet är det absolut viktigaste. Det ger en helt ny dimension åt debatten om förberedelser.

 En målvakt att älska

 Det känns lite som fotbolls-EM i Sverige 1992 när Danmark fick en gratischans in i turneringen sedan Jugoslavien skickats hem på grund av oroligheter (starten på Balkankriget), kom helt oförberett, med spelare som påbörjat semestern, och helt sensationellt blev Europamästare. Med en ganska rak och förenklad fotboll i förhållande till hur kontinentalt avancerat och tekniskt danskar vill att fotboll skall spelas.

Glenn Solbergs lag spelar handboll lite grann efter det fotbollskoncept som ”tvillingarna” Houghton och Hodgson planterade in i Halmstad och Malmö med SM-guld som följd. Starkt försvar, fångstfällor som tvingar motståndarna till misstag, snabba bollerövringar och överrumplande omställningar. Det bet ända fram till finalen när man mötte ett lag som också sprang fortare än andra.

Det svenska försvarsspelet har varit briljant och bakom muren en målvakt, Andreas Palicka, som man bara kan älska. Hela hans utstrålning, hans inställning - som gör honom till en lysande kapten - och hans spel har gett Sverige det där övertaget i ”pingpong-handbollen” som gör att man får flera chanser än motståndarna att göra mål.

Sprang hem silvret

 Räddningen med stortån, ett gymnastiskt mästerstycke, som han gjorde i spagat två meter uppe i luften mot Frankrike i semifinalen är - precis som Anders Lindblad skrev i Svenska Dagbladet - på ”frimärkesnivå”, precis som hockeyns Tommy Salos en gång och varför inte Thomas Ravellis mot Rumäninen i VM 1994.

Det krävs en målvakt som vinner över sin opponent på andra sidan, som gör det spektakulära och vänder matcher. Han skall inte bara rädda, han skall, som Palicka fram till finalen, som en quarter-back i amerikansk fotboll, pricka rätt med den avgörande passningen till kontrande spelare.

Och där hittar vi det alldeles unika med den här ”okända”, sensationella årgången svenska handbollsspelare; kontringarna, eller snarare stormningarna. Jag har nog aldrig sett ett svensk handbollslag springa så mycket. Och det är inte en enda kontringsspelare som på Eric Hajas tid i Benga Johanssons drömlag, det är hela laget. Och kantspelet skall vi inte tala om. Jo, det skall vi. Effektivt på båda kanter och med ytterst få missar. Hampus Wanne har haft en sagolik utdelning.

Fina ledaregenskaper

Det är en lite ny typ av handboll. Med bena fulla av spring. Med ett tempo som gör det nästan omöjligt att byta spelare mellan anfall och försvar.

Det verkar också som om Solberg prestigelöst låter spelarna agera ledare. Det gjorde Bengt Johansson också på sin tid. Det är den förträfflige Jim Gottfridsson, dirigenten, som sköter taktiksnacket i time-out-pauserna. Han har verkligen visat ledaregenskaper i den här turneringen.

Det finns ingen anledning att kritisera den svenska finalinsatsen. Det var danskarna som med snabba hemspring omöjliggjorde för svenskarna att nå samma effektivitet som tidigare i turneringen, det danska laget med världens kanske spelare, Mikke Hansen, i spetsen var storfavoriter och höll för trycket. Oerhört starkt att försvara VM-guldet. Att Sverige fick vara med i ett så celebert sammanhang med det här nya, orutinerade laget, kändes som en vitaminspruta i armen så här i vaccin-tider. Finallagen kändes som vinnare båda två.