Sverige vaskade guld med enorm framgång i Sydkorea i vintras. Skidstjärnorna gnistrade mot skaren, slalomalpinisterna Frida Hansdotter och André Mahrer slog till ”i elfte timman” och ett normalt idrottsår hade förstås ett olympiskt guld varit biljetten rakt in i Svenska Dagbladets gyllene kabinett av svenska idrottspersonligheter. 

Och om bragdjuryn tänkt som de länge tänkte - att årets bästa prestation skall belönas och inte lagt avsevärd tyngd på bragdmomentet - kunde det  lika gärna varit någon av de alpina vinnarna eller Kalla eller Nilsson. Men det verkar som att man numera läser bragdbetoningen i statuterna lite tydligare  och om det då är i det olympiska glittret man skall leta så var Hanna Öbergs bragd egentligen i särklass.

Kom från ”ingenstans”

Alla de andra olympiska konkurrenterna hade sin erfarenhet, sina meriter, en vana att tampas med de bästa - inte så sällan med framgång.

Hanna Öberg  kom för oss icke invigda från ingenstans.

Hon hade en femteplats som bäst i världscupen när hon kom till OS. Hon lät oss ana en gryende form när hon inledde med en sjundeplats i sprinten och följde upp med  en femteplats i jaktstarten och när det så blev dags för distansloppets över 15 kilometer stämde allt.

22-åringen åkte bättre än vad hon någonsin gjort och satte alla tjugo skotten. Experterna kunde också berätta för oss hur hon, sin låga ålder och brist på erfarenhet till trots, åkte ovanligt klokt i den balans som alltid måste till mellan ursinnig skidåkning och rätt pulsläge för skyttet. Det är en svår hantering av känslor och att vikta viljan att alltid gå för fullt med förnuftet att också komma i rätt ”mood” för ett perfekt skytte.

Svårt och vanskligt läge, som det står i bragdstatuterna. Absolut. 

Vilken ”nattduell”

Vi skall heller inte glömma hennes fenomenala sträcka i stafetten som förde upp det svenska laget från åttonde plats till silvret.

Skidskyttet - det första ägde rum redan 1767 då några norska gränssoldater fann upp sin egen variant av en sport som numera, i popularitet, nått i ifatt den klassiska ”avmilitariserade” skidåkningen.

Televisionens tekniska möjligheter att göra ett drama av en sport i intressemarginalen har bidragit till populariteten. Skulle nog påstå att det fanns ett annat ruskigt spännande bragdmoment gömt i den där skidskyttetruppens sensationella framfart i Pyeongchang. 

Fredrik Lindströms ”nattduell” med norrmannen Egil Helge Svendsen, ett direkt olympiskt avgörande på sista skjutstationen, kommer för alltid att finnas med som ett isolerat magiskt ögonblick i den svenska idrottshistorien. 

Och om vi bedömer årets bragdvinnare, Hanna Öberg, och hennes OS-prestation mot allt övrigt i den olympiska historien, så måste vi beskriva den som en av alla tiders allra mest sensationella segrar. Kanske den mest oväntade av alla.

Inga stora sporter

När priser utdelas och bragder jämförs finns många parametrar. att ta hänsyn till. Tävlingens dignitet, konkurrensen, prestationens särart, sporternas bredd och utbredning.

Jag vet inte om det finns flera kvinnliga skidskyttar än manliga stavhoppare i världen. I antal utövare är det två ganska små sporter. Det har förstås med deras komplexitet att göra. Skidskyttets lite udda kombination av två sporter, begränsningen av arenor där den kan utföras kan väl jämföras med de svårigheter en stavtalang möta som på sin hemort saknar redskap, arena, tränare med förståelse för friidrottens svåraste gren.

Jag hade Armand Duplantis som favorit. Hanna Öberg som den ende riktige utmanaren. Om vi nu äntligen skall tala Bragd. Friidrotten är klassisk och stor, olympisk sedan begynnelsen. En spektakulär arenaidrott, en tungviktare i grenvalet vid de stora galorna och i den sommarolympiska huvudsporten.

Men det var ju 18-årige Armand Duplantis resultat, hans stilmässigt klockrena hopp över obegripliga 605 utan minsta närhet till ribban, som var så chockerande, så ofattbart i sitt magiska ögonblick, att det är svårt att mäta sig med. Just därför att det är så tydligt mätbart och odiskutabelt. 

Duplantis tid kommer

Men ett OS är förstås alltid större än ett EM.

Men jag tröstar mig med att Duplantis fortsätter mot höjderna, vinner VM i Doha i september och så småningom ett olympiskt guld och gör sig förtjänt av det där bragdguldet som han mycket väl kunde fått redan i år.

För Hanna Öbergs del hoppas jag bara att det där som hände i OS inte bara var ett sagolikt ögonblick som blev ett oförglömligt minne, utan att hon hittar skidflytet och sätter skotten också nu i vardagsslitet i väntan på nästa mästerskap.