Sällan har väl bragdkriterierna uppfyllts så till punkt och pricka som när den blott 18-årige svensken hopp efter hopp överträffade sig själv, chockade friidrottsvärlden, vägrade riva och vann Europamästerskapet på 6,05. Och med så mycket luft emellan sig och ribban att det hade räckt att fylla tusen ballonger.

Han hade inte tur, han vann inte för att de andra var usla; han hoppade rätt ut i rymden utan skyddsnät och det är väl bara Christer Fuglesang av svenskar som varit högre, fritt svävande ute i universum.

Detta magiska friidrottsögonblick slår i mina ögon allt.

Han kom till mästerskapet som den kanske störste svenske friidrottstalangen någonsin och med ett personbästa på 593. Redan det fantastiskt. Det som sedan skedde var ofattbart, oväntat, ja omöjligt, hämningslöst och virtuost i teknik och utförande. 595, drömgränsen 6 meter och därefter guldhoppet på 605. Till och med de mest insatta, grenexperterna, konkurrenterna tvivlade på vad de verkligen såg. Det var ett av de finaste stavhopp som någonsin skådats i världen och han har nu bara ena överman: den helt utomjordiska Sergej Bubka, en av friidrottshistorierna allra största.

Historiens yngste

Duplantis är nu den yngste hopparen i historien att ha tagit sex meter och hans 605 har alltså (utomhus) endast överträffats av den legendariske Sergej Bubka, mannen som tog stavhoppet till en helt ny nivå.

Det finns tjugo hoppare i världen som klarat sex meter eller mera. Högst av dem alla (616 inomhus) har Duplantis store idol, Renaud Lavillenie hoppat. Han som nu stod där i Berlin, besegrad men som en beundrande pappa som öppnade en generös famn åt sin son.

Jag såg när Patrik Sjöberg slog världsrekord i höjd på 242 och när han blev världsmästare i Rom 1987. Ett av de stora svenska idrottsögonblicken. Men han hade varit där och nosat ett tag, han tog sig centimeter för centimeter närmare rekordet. Det Duplantis gjorde var ett som att gå från barn till vuxen på bara en dag. Omöjligt i själva verket.

Och just detta oväntade skutt. Detta makalösa resultat. Segern. Hoppkvaliteten. Den brutala höjningen. Hans låga ålder och korta tid i stavhoppscirkusen. Allt sammantaget bygger bragden. Han blir sannolikt också prisad av Internationella Friidrottsförbundet för Årets genombrott, kanske utses han rent av till Årets friidrottare i världen. Han är i alla fall nominerad i båda kategorierna. Det Duplantis gjorde är på samma nivå som Stenmarks genombrott i slalombacken och när 17-årige Mats Wilander vann Franska öppna. 

Lättare för juryn

Tufft år att vara olympisk mästare och inte vinna bragdguldet. Men valet av Duplantis gör också valet lätt för juryn. Man slipper välja mellan Frida Hansdotter och André Myhrer, mellan Charlotte Kalla och Stina Nilsson, mellan skidskytteherrarna och Hanna Öberg. Några andra kan ju inte komma ifråga. Det mest oväntade guldet var förstås Hanna Öbergs i skidskyttet. Totalt oväntat. Enligt mitt förmenande är hon den enda som med en helt oväntad bragd och närmast chockartat plötslig nå världsklass från ”ingenstans” kan mäta sig med Duplantis. Både hon och skidskyttegrabbarna. Större enligt mitt förmenande än den imponerande Kalla (med guld i tre raka OS) och Stina Nilsson som fick allting att stämma och var överlägsen hela tävlingen igenom i OS-sprinten i Sydkorea. 

Ett ämne för forskning

Dessa svenska skidtjejer fortsätter att imponera. Och nu, när vintersäsongen dragit igång igen blir de bara fler och fler. Nu ser vi Ebba Anderssons internationella genombrott med pallplaceringar i världscupen både i klassisk och fri stil, hur hon kryper närmare och närmare omöjliga Johaug och här har vi uppenbarligen Charlotte Kallas efterträdare när den dagen kommer. Kanske är den redan här? På sprintsidan har Sverige gott och väl en handfull tjejer kapabla nog att vinna en världscuptävling.

De visar alla, Ebba Andersson inte minst, en oblyg tuffhet i internationell konkurrens som är frapperande och vore jag idrottsforskare skulle jag nog ta mig en titt på hur det kan komma sig att det ur skidgymnasier, talangprogram, breddsatsningar och specialträning kommer drösvis med talangfulla tjejer medan det är glest med de manliga talangerna. Vilka är skiljelinjerna? Hur ser talangjakten ut? Gör killar andra val?  

Högklassiga ”bubblare”

Ett herrlandslag i fotboll som gick till kvartsfinal i VM är naturligtvis utan chans ett år som detta. En seger på damtouren i golf väger lätt. Aldrig så skickliga curlingdamer kommer inte ens att diskuteras men det är värt att konstatera, att när när Svenska Dagbladets sportredaktion (läs Anders Lindblad, han är den ende) plockar fram ”kandidater” hamnar ett sådant fysiskt praktfenomen som världens främsta orienterare Tove Alexandersson endast bland ”bubblarna” där man också återfinner Björn Goop (!?), ridsportlandslaget, diskuskastaren Daniel Ståhl (EM-tvåa), skidskytten Sebastian Samuelsson (OS-silver och stafettguld) och Tre Kronor. Det säger en del om bredden, mångfalden och topprestationerna 2018.

Att den oefterhärmliga Sarah Sjöström förbigås med tysthet i just detta sammanhang beror på, att hon med nuvarande statuter för medaljen inte kommer ifråga eftersom hon redan vunnit den två gånger.