Men nu är det slut. Jo, jag vet, det är en bronsmatch också, Losers game, men det är så med bronsmatcher, att de är för de otillräckliga, det är ett steg tillbaka, det är en fight i skuggornas dal.

Den matchen är ingen belöning, den är ett tvång.

Snudd på succé

Men visst, vi har jublat och till och med bragdbelönat bronsmedaljörer förr, så jag skall väl inte säga för mycket. Klart att tjejerna vill ha en medalj, i långa loppet växer dess värde. För mig räcker det så här: en mer än godkänd insats, snudd på succé.

1-0 till Nederländerna i ett varmt Lyon. Varken överraskande eller oförtjänt. Man vinner vanligtvis inte matcher på tur. Det är nästan alltid kvalitetsskillnader som avgör. Inte så att Nederländerna var märkbart bättre än Sverige i semifinalen - om man undantar sista halvtimman och delar av förlängningen - men det som ofta avgör är skillnaderna i kvalitet på vissa spelare, i vissa moment, i vissa utföranden.

Man brukar kalla det spetskvalitet. Jämna matcher kan vinnas - det händer ofta - av några spelare med lite bättre teknik, lite kvickare fötter, lite bättre spelsinne, lite bättre utförande av vissa av fotbollens vitala begrepp; som, till exempel att slå till bollen med rätt hårdhet, precision och teknik för att den skall gå i mål. Skyttet - Sveriges kanske sämsta gren.

Sverige länge bättre

Det var länge svårt att se vilket lag som var det bästa i den här semifinalen. Jag tyckte länge att Sverige var bättre genom att laget till synes hade kontrollen, den taktiska planen, den unisona löpviljan och energin för att hålla ett så bra lag som NL i schack. I första halvleken fortsatte laget den fina insatsen från Tysklandsmatchen; ett enklare spel, ettrigt defensivt arbete över hela planen och med Fischer och Sembrandt som säkert bakre mittlås, Hanna Glas som fortsatt briljant högerback och med Kosovare Asllani som outtröttlig om än lite för bollkär mittfältare.

Fridolina Rolfö saknades enormt och tyvärr blev den svenska insatsen sämre av att nederländskorna faktiskt inte imponerade alls. Inte förrän på slutet och bara delvis.

Den svenska styrkan är försvaret och kontringarna - som mot Tyskland. I den här semifinalen var - hur konstigt det än kan låta - Sverige lite för bra, hade lätt att vinna bollar, ägde bollen mera än vad vi räknade med och blev aldrig det där kontringslaget som kunde utnyttja Sofia Jakobssons och Stina Blackstenius löpstarka bollraider.

Samtidigt blottade det detta svenska landslags svagheter. Det borde stå alldeles klart vad tränarna ute i klubbarna måste prioritera nu när damfotbollen växer från land till land; snabbhet, teknik, kvicka fötter, beslutsförmåga. 

En bra stomme

Svenskorna har som störst problem i området där matcher skall avgöras. När utrymmet är knappt, motståndarna många och tiden krymper krävs blixtsnabb handling, fin teknik, bättre skott och precision.

Problem som de kvinnliga spelarna delar med de manliga. När de tekniskt skickligare nationerna får till allt; taktik, fysik, samhandling (norskt bra ord) så blir det ännu trängre om utrymmet i världsfotbollen.

Sverige har något bra att bygga på. Peter Gerhardsson har hittat en funktionell grund att utgå ifrån. Det som behöver utvecklas - och det är ju i förstone inte hans uppgift utan klubbarnas - är att utveckla vissa moment i handhavandet som gör att passningar inte slås bort, chanser missas, skott flyger över. Det är i de små detaljerna de stora möjligheterna bor.

USA har turneringens bästa lag och borde inte ha några större problem att vinna över Nederländerna i finalen.

England imponerade mot både Norge (3-0) och USA (1-2) och är storfavoriter till bronset. Men man vet aldrig. Bronset hamnar hos laget som återhämtar sig snabbast - mest mentalt - eller hos dem som värderar ett brons högst och inte resonerar att det bara är segrar som räknas.

Japanskt trolleri

Jag har sett mera damfotboll än någonsin de här veckorna. Den bästa matchen - speltempo, fart, fysik, ständig offensiv, skickligt passningsspel - om man ser till totalt fotbollskvalitet och som ett mått på höjningen av nivån inom damfotbollen var åttondelsfinalen mellan Norge och Australien (4-1).

Det speltekniskt och artistiskt mest utvecklade laget var Japan. En fullkomligt förtrollande fotboll i åttondelen mot Nederländerna (1-2) med avancerade nummer som stundtals kollrade bort motståndarna men också för många missar.

Det har varit storpublik i Frankrike, fina tittarsiffror i televisionen, en mediabevakning jag inte sett maken till och en höjd spelnivå hos i varje fall ett dussin lag.

Stora klubbar ute i Europa börjar ta damfotbollen på allvar. 

Det här var festen. Snart kommer vardagen. Och jag är inte övertygad om att det svenska lagets ökade popularitet under VM kommer att återspeglas i de allsvenska publiksiffrorna.