Damerna först. Damerna i all ära. Men det finns stråk av taktisk förfining och spelförstånd som inte funnits i det här landslaget tidigare och det är Gerhardssons förtjänst.

Medaljerna är alltid spelarnas men det här bronset ärt i hög grad också Peter Gerhardssons.

Segrar mot Kanada, Tyskland och England, förluster 0-2 mot USA (betydelselöst) och 0-1 mot Nederländerna, årets båda finallag.

Sverige kom till VM-turneringen i ett varmt Frankrike med rankingnummer 9. Då är ett brons en enorm framgång, i mina ögon en sensation.

Rev sönder och byggde upp

Sverige må vara något av tjejfotbollens moderland men utvecklingen har gått fort ute i världen de senaste åren, lag som Italien, Spanien, England, Nederländerna är bättre än någonsin, Norge är på stark frammarsch igen, USA och Kanada har starka lag, Japan imponerar. Fotbollen växer bland kvinnor. Intresset finns där redan, jag ser det i min närmaste omgivning, vi ser det på matcher, vi hör kvinnliga expertröster och det märks på läktarna.

Det skall sägas att också kvinnor tilltalas mer av herrfotbollen eftersom de är kräsna och vill se all kultur och konst utföras av de allra bästa oavsett kön men det som vi fick se under en knapp halvtimma i första halvleken av bronsmatchen mot England var fotbollens konsthantverk drivet så långt som hittills varit möjligt i damfotbollen.

Svenskorna rev sönder det engelska spelet lika framgångsrikt som vildsvinen mina gräsmattor, kontringarna var klockrena, ja Sverige kunde till och med föra spelet, dominera det, hitta rätt med passningarna. I sin totala samhandling, från försvar till anfall, var det nog det mest avancerade jag sett från ett svenskt damfotbollslag.

Kom att tänka på Brolin

Det svenska försvarsspelet har varit strålande. Målvakten Hedvig Lindahl gav sig visserligen ut på en hiskelig utflykt i Englandsmatchen men hon har gjort fantastiska räddningar och genomgående varit stabil. Nilla Fischer, som jag trodde var på väg ut, har varit strålande i sin ledarroll och för mig är högerbacken Hanna Glas det stora utropstecknet. Följsam, tuff och närmast omöjlig att lura.

Det blev mindre spel och mest kamp när nyckelspelarna Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani tvingades ge upp ännu en gång. Asllani är outtröttlig som motor i laget. Jag kom att tänka på Tomas Brolin i USA 1994 i ett annat lag i en annan tid, i en större sport men med en avslutande bronsmatch som till varje pris skulle vinnas. Det var Brolin som höll fart i spelet, gav mod åt de hopplösa och kraft till de tröttna och slitna. 

Det blev brons den gången också som bekant. Hemflygning med eskort och bragdmedalj. 

På trötta ben

Om det var resultatet av att engelskorna haft en dags längre vila vet jag jag inte men så många trötta ben har jag aldrig sett i något lag någonsin som den sista kvarten av bronsmatchen. De flesta var svenska. Många stånkade omkring strakbenta och kramplåsta i musklerna och hade bara motståndarna förstått det (eller orkade de inte heller?) kunde det slutat illa.

Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius hade med råge gjort just det där första försvarsjobbet som krävs i dagens fotboll, de hade rusat på allt, gjort långa ruscher och till slut tog det ut sin rätt. De kunde knappt röra sig. Så ingen kan säga annat än att det här laget gav allt som fanns i deras kroppar och med starka profiler både på och utanför planen har det här laget funnit många hjärtan och en ny publik.

De förtjänade det där bronset och det var fantastiskt att i alla fall under en perfekt halvtimma få se vad det här landslaget är kapabelt till när det fått låna nödvändiga verktyg ur Peter Gerhardssons verktygslåda.