Sebastian Larsson har en timid och lugn framtoning när han intervjuas. Det är en fighter, en stark kugge också i Janne Anderssons landslagsmaskineri. Han bad inte nämnvärt om ursäkt för sitt beteende.

Jag förstår inte hans resonemang, tycker direkt illa om hans beteende och begriper inte att en provocerande ”attack” mot motståndarnas bänk och inrutade område kan vara det naturligaste efter en kvittering i 96:e minuten när matchen i princip var förlorad.

Skrämmande reaktion

Vad är det som gör att han inte springer ut till sina egna. Till AIK:s bänk, till supportrarna eller stannar i kretsen av de andra spelarna på planen och dansar där, gärna hysteriskt och överspelat. ”Det måste ju få finnas känslor.”

Men det skrämmer mig att en spelares första tanke, när han lyckats med det omöjliga och precis gjort det mål som kanske i slutändan ger AIK guldet, är att han styrs av någon sorts hat, att han minsann skall förnedra sina motståndare, visa att ”där fick ni”, gapa rakt ut mot MFF-bänken, slå sig för bröstet. Det var smaklöst, okontrollerat, osportsligt och väldigt lågt att visa skadeglädje istället för äkta glädje i ett så triumfatoriskt ögonblick.

Han hade dessutom den dåliga smaken att kraftfullt protestera mot det andra gula kort han fick.

Han skall vara glad att bestraffningen inte blev hårdare och det hedrar i alla fall AIK-tränaren, Richard Norling, att han tog avstånd.

Lättantändlig publik

Det hör också till saken att Sebastian Larsson i stort sett kommenterade och protesterade mot vartenda domslut som gick AIK emot. Till och med när han orsakade en frispark genom ett solklart livtag på en MFF-are hade han mage att dansa krigsdans till den stackars domaren (Bojan Pandzic, som inte var bra men långt ifrån så svag som MFF-tränaren ville göra honom) och protestera vilt. Någon sorts självmedvetenhet, självkritik och kontroll över sina handlingar måste en så erfaren spelare med så mycket internationell rutin ha. Helt känslostyrd kan man inte få vara.

Med den lättantändliga publik som numera bevistar våra fotbollsarenor - och vanligtvis gör många matcher till fantastiska fester - är det särskilt viktigt att de ledande spelarna inte är med och tänderna facklorna som kan få helvetet att braka löst. AIK har ju sin speciella historia att bära på därvidlag. Och spelarna har alltid ett ansvar att inte lägga ved på brasan.

Skandalscenerna - det går ju inte kalla dem något annat - efter matchen föranleder, enligt Svenska Fotbollförbundets riksombud Henrik Engvall, ingen åtgärd. Det är närmast ofattbart.

Det var Sebastian Larsson som tände gnistan, hela MFF:s egen zon, ett fredat område, tillträde förbjudet för andra, ockuperat av AIK-spelare. Och ingen åtgärd!

Borde varit tio gula

Det gläder mig att Sveriges bäste domare, Stefan Johannesson, efterlyser starkare reaktioner från förbundets sida, och naturligtvis borde det som skedde föranleda bestraffningar. Det är närmast obegripligt att MFF-tränaren Uwe Rösler visades upp på läktaren och får en matchs avstängning för att han försökte försvara sitt revir medan inkräktarna - som absolut befann sig på förbjuden mark - klarar sig utan straff. Det fanns väl underlag för tio gula kort i den där kalabaliken. 

Jag utgår ifrån att Malmö FF protesterar mot detta - om man inte redan gjort det.

Och att förbundet tänker om.

Men jag håller med domaren Stefan Johannesson. Ansvaret vilar tungt på den som anstiftar, Sebastian Larsson kom undan med alltför lågt straff och det måste bli repressalier efter ett uppseendeväckande bråk som orsakas av en totalt missriktad och därmed i förlängningen smittande farlig handling. Det var som att kasta en bengal i brännbart fnöske.

Visst måste man få visa känslor. Men inte vilka känslor som helst.