Det blir mer och mer sällsynt, att det som lite förklenande von oben brukar kallas ”landsorten” - jag ogillar ordet - sticker upp. Elfsborg 2012, HIF 2011. Men en titt i backspegeln på vår så omtyckta och omhuldade fotbollsallsvenska visar, att storstäderna dominerar. MFF med fem guld den senaste tioårsperioden (2010, 2013, 2014, 2016, 2017), AIK med två (2009, 2018). Norrköping (2015), HIF (2011), Elfsborg (2012) har vunnit var sin gång.

Storstäderna dominerar

Tendensen är att storstadsdominansen cementerats ytterligare. MFF och AIK är så gott som alltid med bland medaljlagen, Örebro stack upp 2010 med en tredjeplats, Häcken lurar alltid strax bakom medaljörerna men nådde andraplatsen 2012, klubbens främsta.

Under min skoltid var alltid Norrköping landets fjärde stad, med storstadens råhet, hamn, kriminalitet, gatuprostitution och så allsvensk fotboll medan vi i prästernas och ingenjörernas, biskopens och landshövdingens Linköping kände oss lite som eviga konfirmander utan hår på bröstet. Räknar vi in Norrköping bland ”de fyra stora” så toppas allsvenskan under landslagsuppehållet och i väntan på de åtta sista omgångarna av storstadslag. 

Där finns resurserna, publiken, pengarna, företagen, det större upptagningsområdet för talangfiske. Det är väl rimligt att det går den vägen och det har väl egentligen alltid varit så även om klubbar som Åtvidaberg, Öster, Elfsborg, Kalmar, Helsingborg till exempel också har mästarpokaler i prisskåpen.

Det är som med tidningarnas upplagespiraler och nöjeslivets inneställen; folk går dit folk går, publik kommer för att finnas med bland de många, sponsorer dras dit där exponeringen beskådas av flest ögon, spelare går till klubbar med mest lyskraft och störst kapacitet att ge en trampolin vidare. Det accentueras mer och mer.

Svårt att tänka sig att det någonsin skall kunna byggas ett mästarlag i fotboll utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Ja, och så Norrköping då.

MFF bäst - men orkar inte

I sina bästa stunder är Malmö FF allsvenskans bästa lag även i år. En trepoängare efter Djurgården, två måls bättre plusstatistik - men med en höst som vid sidan av guldjakten också innehåller dubbelmöten mot Dynamo Kiev, Lugano och FC Köpenhamn i Europa League. Sportsligt bra lottning med chanser till avancemang, ett elektriskt Bro-derby om det nordiska herraväldet med FC Köpenhamn, chanser till ytterligare minst hundra miljoner i kassaförstärkning men till ett högt sportsligt pris. 

Jag tror inte MFF mäktar med full utdelning både inomskärs och internationellt. Hur stor trupp klubben ändå menar att man har visar spelarvalet, att det är på rätt få spelare Owe Rössler går runt när han vill ha maxgaranterad utdelning. Det eviga dilemmat; Allsvenskan eller Europa? Jag hör alltjämt spelare - även i Malmö FF - som säger att allsvenska guldet är viktigast men det är ändå MFF som under det här decenniet visat att klubben vill lite mer än att vara bäst i Sverige. Till skillnad från andra, AIK till exempel, som inte alls hade någon färdig plan för att spänna bågen lite hårdare. Internationellt är det egentligen bara Malmö som gjort avtryck utanför landets gränser. Och det har ingenting med bron och närheten till kontinenten att göra.

Visst Allsvenskan är stor och vacker och närmast en helig graal - men i internationalismens tidevarv kan man tycka att svenska klubbar måste titta lite bortom horisonten.

För några veckor sedan spelade Hammarby den finaste fotbollen i Allsvenskan, styrt av seriens bäste spelare, Tankovic, och jag var beredd att satsa en hundring men jag är inte lika säker längre.

I Djurgården finns styrmannen lite längre bak, Marcus Danielsson, men jag ser inte riktigt guldkonturerna i Djurgården heller.

Tror att AIK fixar det.

Norrköping sålde guldet

Norrköping hade varit en sylvass utmanare om man förmått behålla Jordan Larsson som gick till Spartak Moskva i den överreklamerade ryska ligan. Såg Krasnodar manglas sönder av grekiska Olympiakos. Marcus Berg hyllar en klubb med internationella ambitioner men det såg man inte skymten av. Inte av Berg heller förresten.

Synd av den lille snitsige guldmakaren i AIK i fjol, Kristoffer Olsson, med sin teknik, sin överblick, sitt rörelsemönster inte hamnade i en italiensk klubb istället. Tror inte att hans utveckling finns i Krasnodar. Jordan Larsson hade man också unnat ett bättre öde men strömmen av spelare österut kan bara förklaras med en sak: pengarna.

Norrköping har en av Allsvenskans mest spännande spelare, Sead Haksabanovic, som vi upptäckte som 17-åring i Halmstad, han gick till West Ham men kom tillbaka med oförrättat ärende som så många andra. Han hade valmöjligheter men valde Montenegro som sitt landslag. Synd!

Jordan Larsson ledde skytteligan när han försvann - han hade kanske gjort tio mål till och då hade guldet mycket väl kunnat bli Norrköpings.

Söder bäst i väst

Kamratkollegerna i Göteborg hade inte expertisen mycket till övers för inför den här säsongen men Poya Asbaghi har fått ihop ett energiskt, löpvilligt lag som överraskat alla. Och så har en gammal ”barnstjärna” fått en pånyttfödelse; Robin Söder gör mål och poäng i varenda match. Det är det som behövs. Organisationer kan alla tränare skapa, försvarsspel kan man lära sig, kondition kan tränas upp, snabbhet också, lagmoral, löpvilja och motivation kan man pumpa in via öronen; men det krävs spelartyper som är en tåspets före sina försvarare för att en tränares ambitiösa arbete också skall synas i tabellen. Göteborg är årets glada överraskning.

Söder frälser i väst men i norr är det tungt.  De amerikanska världsmästarnas biträdande tränare, Tony Gustafsson, skall försöka rädda Sundsvall och vad som kommer att ske i det omsusade och hyllade Östersund den här hösten står skrivet i de stjärnor klubben inte längre har.

Olof Mellberg i HIF. Äntligen lite stabilitet i en klubb som under tvåtusentalets nitton år bytt tränare tretton gånger.