Och inte bara det; alla sex individerna, Henrik von Eckermanns King Edward (som jag trodde var en potatis), Malin Baryard-Johnsons Indiana, Peder Fredricsons, All In var i absolut bästa form vid det absolut viktigaste och bästa tillfället de kanske får i sitt liv att vinna ett olympiskt guld.

Svenska hästar, svenska ryttare, svenska team är just nu de bästa i världen. Guldet i Tokyo var minst av allt en tillfällighet. Från första dagen av den individuella tävlingen (svenskarna tvåa, fyra och femma), till det sista språnget i omhoppningen, var det svenskarna som dominerade, visade enorm skärpa och Henrik von Eckermann är en bland fyra i hela världen i alla tider som ridit alla rundor felfritt i ett olympiskt spel.

Det här var kulmen på ett långt, klokt, hårt och proffsigt arbete under många år. För Eckermann och Baryard var det kanske mer än vad någon vågat hoppas, för Peder Fredricson var det snarast att leva upp till de förväntningar som finns på en så superintelligent ryttare, klok och ödmjuk hästkar från Österlens ridklubb, Grevlundagården på Österlen, där hans fru Lisen Bratt Fredricson köper, förädlar och säljer hästar och Peder reser världen runt som företagets lysande varumärke.

Rafflande TV-sporter

Jag är ingen hästmänniska. Snarast har jag varit rädd för hästar ända sedan en sprättfänrik på I4 i Linköping tvingade mig (som var signalist) att lasta stora, lurviga hästar på en järnvägsvagn i Linköping. Och en enda gång har jag suttit på hästryggen.

Det var ute hos Maria Gretzer (radiokommentator och hejaklacksledare i Tokyo) som lovade mig en snäll och slö häst inför ett reportage jag skulle göra men hästen missförstod mina rörelser, slet sig från Maria med mig på ryggen rakt emot ett staket som han också klippte elegant. Men då hade jag krängt fötterna ur stigbyglarna, kastat mig av som en Vilda Västern-hjälte och låg på marken, förlamad trodde jag, men värken gick så småningom över.

Detta till trots; det finns inte så många sporter som i TV-rutan är så vådligt spännande som hästhoppning. Och jag tror att hästhoppningens ökade popularitet beror mycket på just allt tätare sändningar från de stora tävlingarna samt, förstås, att Peder Fredricson med sin skicklighet, sin karisma, sin känsla för hur djuren skall hanteras och sin väna och ödmjuka framtoning, blivit sportens stora affischnamn.

Hästhoppningens spänning skapas med den där osäkerheten att det inte bara är farten utan precisionen - precis som i skidskytte vars tävlingar numera är populärare än längdåkning. som räknas. Skotten måste sitta, hindren måste ligga kvar. Perfekta TV-sporter båda två.

Behöver inte vara hästvän

När finalrafflet pågick satt jag bilen från mitt lantställe i Östergötland tillbaka till hemstaden Malmö. Ett under att jag höll mig på vägen. Men samtidigt den perfekta underhållningen. En TV-sändning vet jag inte om jag klarat. För, som sagt, man behöver inte vara någon hästvän, och man kan glömma det där att det är stora pengar som krävs för att komma åt de bästa hästarna eller att sporten har en anstrykning av lite adlig förfining och militär historia.

Mycket har förändrats genom åren och alla vet att hundratusentals ungdomar (övervägande flickor) någon gång i livet prövat på och att det därför finns en stor publik i alla samhällets skikt. Radiosportens Christian Olsson och den förre stjärnryttaren Maria Gretzer (sexa i OS i Barcelona 1992) var alltså vårt sällskap i bilen.

Maria var mera hejaklacksledare än expertkommentator stundtals medan hoppningarna pågick men Olsson pratar ju desto mera. Stundtals var det småtrevligt samtal dem emellan men lite för ofta blir Olsson en parodi på sig själv med sina totalt utflippade ordramsor utan relevans eller mening. Han har blivit en fånge hos sina egna språkblommor och det blir som med Ranelids aforismer, fullträffar ibland, snömos dessemellan. Men som de höll spänningen vid liv och underhöll under timmarna som gick. 

trodde inte mina öron

Det krävdes att tre ryttare gjorde sitt yttersta samtidigt. Därför är prestationen som Eckermann och Baryard gjorde extra guldkantad. Det var Baryards rivning i grundomgången som gjorde spänningen olidlig och Peder Fredricsons rivna bom på sista hindret i grundhoppningen som tvingade fram en omhoppning. Nu fick han rida sist, med USA:s tid att gå på, men i detta ”ytterst svåra och vanskliga läge” (så heter det i Bragdjuryns statuter) göra en vådligt snabb och perfekt omhoppning är det yttersta beviset för att han nu är Peder den Store. Världens just nu bäste hoppryttare. Han blev blåst på det individuella guldet med sjutton hundradelar, här tog han kommandot över både tiden och tävlingen och avgjorde hästrafflet till svensk fördel.

Vi kommer att minnas dramat som ett av de absolut mest raffinerade och spännande i hela den olympiska historien. Alla sporter inräknade.

Det var nästan så att man inte trodde sina öron.

Daniel Ståhl, Armand Duplantis, Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnson, Peder Fredricson. Fem svenskar åker hem med guld från Tokyo.

Bragdguldet kanske delas på tre för första gången. Jerringpriset tar nog ryttarna hem. Dramatisk underhållning i världsklass brukar vara svårslaget-.

- - -

FOTNOT: Peter den Store var tsar och storfurste 1682-1725 och var Ryska imperiets förste kejsare. Han räknas som nationalhjälte. Han kunde också ses till häst.