Jag har hört det sedan jag flyttade till Skåne (Malmö); i Helsingborg betraktar man HIF som ett allsvenskt lag även när de spelare i andra divisioner.

HIF och Olympia, det är varumärken så hårt instämplade i den svenska fotbollshistorien att man tar Allsvenskan för given.

En fotbollens gigant

När laget åkte ur Allsvenskan 1968 tog det 24 år och 11 dagar innan klubben tog sig upp igen - med Mats Magnussons och Henke Larssons hjälp - och när de väl var där var det ingen som låtsades om något annat än att laget varit allsvenskt hela tiden.

En lite drömsk men charmig attityd kan man tycka.

Och visst, HIF tillhör de stora - främst genom sin gamla historia.

Klubben bildades 1907, har varit med i Allsvenskan sedan den startade 1924  och har gjort 68 säsonger, vunnit den sju gånger och ligger sexa i Maratontabellen.

Det är en fotbollsgigant vi talar om även om historien besudlats med inkompetent styrning, svindlande ekonomiska förlustaffärer och sportsliga tillkortakommanden.

Det går inte att nämna HIF utan att skriva ner Henrik ”Henke” Larssons namn. Han är klubbens störste spelare genom tiderna, han var med om att spela upp laget i Allsvenskan igen 1992 efter de 24 åren ute i öknen och vände tillbaka 2006 efter spel i Feyenoord, Celtic, Barcelona och Manchester United.

Henke har också sin både lyckliga och trista historia med HIF. Det var kval den gången. 2016. Förlust mot Halmstad, fansen gav sig på Jordan och Henke gick till försvar.

Rätt inställning vann

Nu var det Halmstad igen  - och vilken revansch. HBK har imponerat på alla allsvenska lag med sitt försvarsspel under dirigenten Andreas Johansson, 39. Men förr aller senare måste man framåt, göra flera mål än man släpper in och det som kan vara en bra taktik i det långa loppet kan bli till rena fördärvet när det är ren utslagning. HBK blev räddhågset, började försvara sin allsvenska plats som ett tag såg säker ut men returmötet på Örjans vall var HIF:s match. Aggressivare, resolutare och bättre i allt jämfört med den vemodiga insatsen (0-1) hemma några dagar tidigare. HBK visade tydlig rädsla över att kunna förlora allt, HIF, som trea i Superettan, hade egentligen bara en bonus att kvittera ut. Segern helt rättvis. Rätt inställning vann.

Stor triumf för Jörgen Lennartsson förstås, en erfaren tränare med meriter både på landslagsnivå (U21) och i 

klubbar som Häcken, Elfsborg, IFK Göteborg och norska Lilleström.

Det är han och den rutinerade spelaren (88 landskamper) Andreas Granqvist som nu skall sätta sig ner och forma kravbilden för nästa års allsvenskan. 

En vacker kravbild

Och kravbilden i Helsingborg formas inte bara av klubbens ledare. Det finns sponsorer och fans som vet vad de vill och vad klubben en gång har kunnat. De minns det stora året 1999 då klubben vann Allsvenskan och slog ut Inter i kvalet till Champions League helt oväntat och efter en fenomenal straffräddning på San Siro av Sven Andersson, alltjämt kvar i klubben som målvaktstränare. 

Och många har kanske glömt och det tål att nämnas i t ex jämförelse med MFF:s insatser i årets Champions League, att HIF tog fem poäng i gruppspelet mot PSG (dock inte samma stjärnlag då som nu), Rosenborg och Bayern München. 1-1 mot PSG, seger och oavgjort mot norrmännen, 0-0 borta mot München, den enda poäng tyskarna tappade på sin hemmaplan i hela turneringen.

Det är så där drömbilden ser ut. Ett HIF som tar för sig ute i Europa. Men det är också i samband med de internationella satsningarna som klubben ruinerat sin ekonomi och fått stå med mössan i näven inför både allmänhet, sponsorer och politiker för att klara sig undan konkurs.

Nu garanterar sportchefen Andreas Granqvist att han inte tänker ramponera HIF:s ekonomi. Den är, som han säger, ”stabil”. Och skall så vara.

Icke desto mindre; årets upplaga räcker inte i Allsvenskan.  Förstärkning behövs i alla lagdelar. Uppskattningsvis får klubben ca 50 miljoner mera att disponera inför nästa säsong. 

- - -

PS: Obegripligt, ansvarslöst beteende av HIF-spelarna att slita av sig tröjor och springa ut till sina fans och kramas. I dessa tider. Borde inte alla inom idrotten, i tacksamhet över att ändå kunna få spela inför publik, uppträda med respekt inför en farsot som drabbar alla. Och ännu har ingen kunnat förklara för mig poängen med att ta av sig tröjan när man gjort mål. Är det inte då man vill ståta med nummer och namn?