Hur som helst; det engelska laget vann välförtjänt men inte på ett alltför avskräckande sätt som man skall se det ur svenskt perspektiv.

Vet inte om jag kan erinra mig något svenskt fotbollslandslag, oavsett kön, som rest  iväg till en mästerskapsturnering med så hög svansföring som Peter Gerhardssons. 

Ingen försöker tona ner förväntningarna, spelarna verkar bara suga åt sig näring av att vara betrodda och omnämnda som ett av de lag som har kapacitet att vinna EM.

Sveriges suffragetter

De bästa landslag vi haft genom åren har trots allt fyllts av tydliga profiler som varit rätt givna på sina platser. Men med en skicklig trollkarl - som Peter Gerhardsson säkert betraktas som - är det förstås elegant att kunna ha många bollar i luften samtidigt och med fingertoppskänslan ana sig till när han har de elva bästa i sin hand.

Nästa år är det 50 år sedan Sverige spelade sin första damlandskamp. 0-0 mot Finland på en arena på Åland. Den var inte särskilt hårdbevakad. Det var först drygt tio år senare, 1984, som svenska folket fick upp ögonen för att en revolution var på väg. Kvinnorna hade erövrat också fotbollsarenan, denna dittills helt manliga bastion, och det accentuerades på en leråker i Luton när Pia Sundhage slog in en straff som avgjorde historiens första EM-turnering till svensk fördel. 

En annan sport i en annan tid. När den internationella damfotbollen ännu var i sin linda, när länder till och med förbjöd kvinnor att spela fotboll (av hälsoskäl bland annat), av andra mera suspekta skäl på andra håll. 

Det var inte många länder som kunde skryta med organiserad damfotboll då och om nu England alltid vill kalla sig fotbollens hemland - och det kan de väl få göra - så var Sverige som hade de mera framstående suffragetterna. 

Makalösa Malin Moström

Den centrallinje som bar upp det svenska laget då står sig än idag om man försöker plocka fram de bästa inom svensk damfotboll genom tiderna. 

Pia Sundhage förstås, som gjorde det där avgörande straffmålet och för alltid kommer att stå som en ledfyr i svensk fotboll, 

Anette Börjesson, en innerback med Beckenbauersk elegans i sin liberoroll 

Elisabeth Leidinge. Sveriges bästa målvakt genom tiderna, hennes hjälteroll har nästan glömts bort när vi påminner oss den där leråkersduellen mot England 1984. Hon räddade två straffar och blev därmed den förste i raden av svenska målvakter som fick bära hjälterollen som straffräddare. 

Dagens målvaktsgigant Hedvig Lindahl har ju briljerat med samma specialitet och Tomas Ravellis bravader från Rumänien-matchen i Palo Alto 1994 kommer vi ju aldrig att glömma. Vi har dessutom den här sommaren påmints om VM-äventyret i USA i en TV-serie i Tv4. 

Therese Sjögran ändå störst

I den där adelskalendern av svenskor vill jag också räkna in spelare som Victoria Sandell Svensson, Hanna Ljungberg, Lotta Schelin och Malin Moström, den bästa spelorganisatör och mittfältare (man måste jämföra med Jonas Thern för att inse hennes vidd och bredd) som Sverige haft, med både energi och en utsökt spelsinne på sin repertoar. 

Men, har Sverige dess motsvarighet i år? Nja. Om det är något jag sätter frågetecken för i den svenska laget är det just exaktheten i de avgörande passningarna. Och med all respekt för Stina Blackstenius från min gamla hemstad Vadstena så är det väl egentligen också en pjäs som Sverige saknar; en fullkomligt skoningslös toppforward som Victoria Svensson (som hon hette då). Men jag håller också fast vid det jag alltid tyckt; en mera funktionell och i fotbollens hela koreografi och repertoar mera utvecklad spelare än Therese Sjögran har vi nog inte sett.

Seger för Seger?

Men visst; det vimlar av stora fotbollstalanger i det svenska laget och jag är spänd på att se vad Fridolina Rolf skall prestera, om Lina Hurtig med sin löpstyrka och sitt huvudspel får ut hela sin potential och förstås om Stina Blackstenius kan växa ut till en av turneringens stora avslutare. Och jag håller tummarna för att Magdalena Eriksson, vem hon nu kommer att spela med, kommer att hitta låset till porten i försvarsmuren, Likaså hoppas jag att Kosovare Asllani vaknar på rätt sida och att den outtröttliga Caroline Seger orkar hålla kroppen hel och tempot högt så att hon äntligen får stå där som kapten med pokalen som den definitiva kröningen av en makalös karriär. 

Och så nya Johanna Rytting Kaneryd förstås som med sin teknik och sina infall är precis en sådan spelare med exakt de egenskaper som krävs för att skapa en riktig fotbollshjälte. Jag tycker redan hon sprungit förbi den mer rutinerade Sofia Jakobsson.

Turneringen spelas i fotbollslandet England, publiksuccén verkar redan vara given; det är en sådan turnering som det för alltid kommer att vara stort att lämna som vinnare.

De svenska tjejerna har satt ut hakan och bär ett halvt favoritskap med stolthet. Hoppas att de också kan sätta fötterna rätt och huvudet högt och få till den där fullträffen som ett av världsfotbollens föregångsländer förtjänar.