Jag skrev efter kvartsfinalsegern mot Belgien - jag måste i all blygsamhet få påminna om det för dem som tyckte att jag var för sträng mot Sverige - att spelet  inte skulle räcka till i semifinalen mot England.

Sveriges bästa halvtimma

Det har stått klart sedan jag såg Englands utklassning av Norge, att någonting har hänt där ute på öarna och nere i Europa som vi här uppe i Norden tydligen inte lagt märke till; en annan typ av fotboll. Ett kvinnligt uttolkande av denna mångfacetterade sports alla uttrycksformer som aldrig tidigare tagit sig så här nära herrarnas funktionalitet och koreografiska briljans. Jag har tidigare aldrig sett så högklassig damfotboll. Där har funnits tekniker och trollgummor, kvicka eleganta individualister, men det vi ser i England är komplett fotboll i alla dess delar.

Det är bara att konstatera att Sverige (och Norge och Danmark för den delen) har halkat efter.

Och ändå presterade Sverige i semifinalen mot England en dryg halvtimma som var lagets bästa under den här turneringen. Hög press, beslutsamhet i närkampsspelet, offervilja på varenda kvadratmeter på planen. Svenskorna gjorde absolut så bra de kunde och det mest glädjande var väl att Fridolina Rolfö i turneringens sista match fick visa vilken fin och klok fotbollspelare hon är. Svenskorna gjorde det jobbigt för engelskorna som blev lite omständiga och störda i sitt spel - men man anade ändå vart det skulle ta vägen.

Den nya fotbollen

Från det att den makalöst effektiva Beth Mead skjutit in 1-0 till England i den 33:e minuten var det Englands match, Enuppvisning av ”den nya fotbollen” och efter att Bronze nickat in 2-0 på en hörna bara två minuter in i andra halvleken blev återstoden bara en enda lång och för Sverige plågsam lektion.

Det engelska laget tvingade upp svenskorna i ett tempo som de inte pallade med till slut och i matcher med den här klasskillnaden, där underdogen (det var faktiskt Sverige även om både spelare och okritiska granskare ålagt dem favoritskapet) pressar  sig till det yttersta för att nå upp, räcka till, hålla ut, så rasar det mesta när målen faller i fel ända av planen. Alessia Russos klackmål till 3-0 var nästan förnedrande elegant men både det målet och det som Fran Kirby lobb-sköt från långt håll borde den svenska målvakten Hedvig Lindahl tagit. Om nu det här var hennes avsked till landslaget så hade man förstås unnat henne ett lyckligare slut. 

Vet inte om Caroline Seger efter över 230 landskamper också tackar för sig nu - det vore väl rimligt - men hon fick i så fall ingen gyllene revansch för den där straffmissen i OS-finalen i fjol. Nu fick hon nästan en halvlek när hon byttes in men men bara för att hinna konstatera att tiden flugit iväg. Nu fick den svenske kaptenen och beundransvärda trotjänaren med egna ögon, hjärta, ben och lungor märka att någonting har hänt där uppe i den smala toppen av det nästan oöverstigliga berget; det är inte obebott, där bor engelskor, tyskor, fransyskor och spanjorskor och det är dit alla andra måste sträva. De behöver inte snegla mot de bästa manliga spelarna längre för att se hur fotbollskonstens alla färger och figurer skall framställdas, nu finns där en extremt liten exklusiv skara länder med kvinnliga spelare som visar vägen. 

En Volvo mot tanks

De mest uppenbara skillnaderna - nu tydligt demonstrerade i semifinalen mellan England och Sverige - är speltempot, bollförflyttningen, löphastigheten, de distinkta passningarna, de raka, beslutsamma vägarna till mål - och effektiviteten.

Med skicklig taktik, lite tjuvknep och tuffa närkampsstrider kan man hålla emot ett tag - som Sverige under första halvtimman - men i andra halvleken var det som att försöka mota tanks med Volvobilar.

Det är klart att de stora ländernas stora klubbar, när de väl började satsa på damfotboll, också skulle ge avtryck i det internationella umgänget. En gång i tiden var det till Allsvenskan de bästa spelarna i världen ville komma. Den tiden är förbi. En gång i tiden spelade alla de bästa svenskorna i Allsvenskan. Den tiden är också förbi. Damfotbollen är i förändring och den gynnar uppenbarligen inte Sverige. Vid har kommit på efterkälken.

Det svenska damlandslaget får nu uppleva hur herrlandslaget alltid haft det; underlägsna de stora nationerna i kvickhet och teknik har de tvingats till taktisk list och spelmodeller som ibland gjort det möjligt att överraska mot de bästa.

Men problemet är inte i första hand förbundskapten Peter Gerhardssons. Han har kanske kommit så långt det går med den här generationen. Snabbhet, löpstyrka och funktionell teknik i de avgörande momenten måste prioriteras i klubblagen från unga år. England avslutar snabbt, distinkt och utan krusiduller, Sverige krånglar till det.

Många på efterkälken

Men Sverige är i gott sällskap. Många länder har nog förvånats över Det Stora Språnget av några få.

När England mötte Spanien i kvartsfinalen kan det ha varit den allra bästa match som någonsin spelats mellan två damlandslag. Jag funderade inte ens på om det var herr- eller damfotboll jag såg. Jag bara njöt.

Kom igen Sverige!