Norge har ett bra fotbollslandslag just nu, förmodligen det bästa sedan den envetne och extreme maoisten och ”stövelknekten”, Egil Drillo Olsen på 90-talet lyckades kvala in Norge till VM-slutspel för första gången 1994, med uppföljning 1998. Då med en extrem långsparkarfotboll där parollen löd: ”Om vi inte skapar en målchans på tre passningar är det lika bra att ge bort bollen till motståndarna och försöka vinna tillbaka den så nära deras mål som möjlig.” 

Dit vill Sverige komma

Det var inte vackert men det var lika överrumplande som Malmös och IFK Göteborgs fotboll decennier tidigare när Bob Houghton, Roy Hodgson och Sven Göran Eriksson höll på.

Idag ser vi drag av denna fotboll också ute i de stora fotbollsnationerna, både i klubblag och landslag; försvarsspel över hela planen, anfallsspel av alla.

Det är dit Sverige vill komma nu när förbundskaptenen Janne Andersson gör sitt omtalade ”omtag”. Det är någonting mitt mellan revolution och förnyelse. Den borde ha gjorts tidigare, i varje fall i ett första steg. Det borde inte varit så konstigt. 

Att förändra  (speciellt det offensiva spelet) så att landslagskostymen sitter som gjuten på de nya, offensiva spelarna; Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Anthony Elanga och för all del också på veteranen Emil Forsberg. Kort sagt; att låta spelarna agera som i sina klubblag. Det borde inte vara en allt svår operation.

1-2 mot Norge som har sin superstjärna Erling Braut Haaland som till skillnad från de nytända svenska anfallarena gör mål i varenda match. Det  borde väl i varje fall varit en oavgjord match men domarna hade sin bästa dag och inte de svenska avslutarna heller.

Nödvändig förändring

Den svenska landslagsledningens nya syn på hur fotboll 2022 bör spelas för att vara konkurrenskraftig är, som sagt, senkommen men nödvändig. Det håller inte att låta forwards jaga livet ur sig över hela planen och sedan kräva att de skall ha ork och visa skärpa när matcher skall avgöras. 

Svenska landslag brukar ha sin styrka i offervilliga mittfältare och bombsäkra backar men har just nu problemet att den offensiva satsningen blir riskabel med bristerna i det defensiva spelet. 

Skador och återbud har gett Janne Andersson stora problem just i själva omställningsprocessen till en ny spelidé. Det hade krävts ett mittfält med starka defensiva pjäser och ett fullt ordinarie mittbackspar som städade upp efter slarv och borttappade bollar, sådant skräp som alltid blir över när chanstagare inspireras att spela lite friare efter sin egen repertoar.

Förrådet av mittbackar har fått bottenskrapas på bekostnad av trygghet och stabilitet men här kommer mycket att rättas till i ett längre perspektiv när ”återbudarna” kommer tillbaka.

Jag är mer orolig för att det blivit för stark övervikt av offensiva pjäser också på mittfältet där man verkligen märker - först när han är borta - vilket hästjobb Albin Ekdahl alltid har gjort där. I landslagets nya modell blir behovet av starka, destruktiva pjäser på mitten ännu större. 

Jag är inte säker på att Mattias Svanberg och Jens Cajuste har de rätta instrumenten för att bära den tunga bördan. Svanbergs hela fotbollspersona har jag alltid gillat sedan jag såg honom första gången i internationella matcher med MFF:s juniorlag - d v  s samma motståndare som A-laget hade i Champions League-slutspelen - men han är (och borde utnyttjas som) en mera offensiv pjäs och Cajuste verkar aldrig riktigt hitta sin roll och har en slarvtendens som oroar.

Svårbedömt ”omtag”

Andersson har ju sagt att försvarsspelet inte skall ändras, så med tanke på det och att de mest framåtlutade spelarna skall få agera i sina invanda klubbroller borde operationen inte bara lyckas utan också med konsekvensen att patienten kan gå.

Synd att Pontus Jansson inte ville spela längre i blågult - han har rätt i att han fick för få chanser - och att Filip Helander blev skadad och att dessutom Marcus Danielsson tackade nej och Victor Nilsson-Lindelöf blev för sliten. 

Den stabila stommen skulle funnits där, det hade gjort operationen enklare. Synd också att MFF.s nyttigaste spelare, Oscar Lewicki drabbats så hårt av återkommande skador. Helt frisk och i toppslag hade han varit en idealisk ”igel” på mittfältet i Albin Ekdahls frånvaro.

Så Janne Anderssons ”omtag” blir lite extra svårt att bedöma och analysera under rådande omständigheter. Men med detta sagt; fortsätt Andersson, kör på med mera kreativitet och större utrymme för individualisterna att blomma. 

Det finns ingen återvändo nu när fotbollens utveckling rusar på. Det gäller att hänga med nu när Danmark har sitt bästa landslag sedan 80-talet och Norge imponerar med nya, starka individuella profiler. 

Danskarna kom till semifinal i EM och är nu enda nordiska lag i höstens VM-slutspel i Qatar. Kasper Hjulman tycks ha hittat den idealiska kombinationen mellan kollektiv samhandling (bra norskt ord) och individuell frihet och och leder just nu det nordiska tåget mot den europeiska toppen. 

Det är dit Sverige vill nå, steg har tagits, brister uppenbarats. Ett spännande projekt som inte får falla på att det just nu ser lite för klent ut bland arbetshästarna i stallet.