Jag tror inte vi skall förvänta oss någon revolution. Det är ju inte ett Nato-medlemskap det handlar om, mera ett försök att nå den fotbollens attraktiva gemenskap som förkortas VM eller EM.

Just nu står Sverige utanför. Och det är som vi fått lära oss inte riktigt hälsosamt i dessa tider.

Ett hack i skvan

Sverige missade VM-slutspelet. Det är ett allvarligt hack i skivan. Då låter det inte bra. Nu skall, som Janne själv formulerade det på en presskonferens under onsdagen, ”alla sjunga samma melodi.”

Det skulle man också kunna tyda som att skall det gå åt helvete en gång till så skall det i alla fall ske med musik.

Vi kommer att få höra hur det låter.

Janne såg fräsch och nyklippt ut, som om också han gjort ett personligt omtag, han verkade vara på ett sjusärdeles gott humör vilket väl får tydas som att han nu släppt det gamla, det som legat och skavt inom honom efter det smärtsamma utträdet ur VM-kvalet med play off-förlusten mot Polen.

Han har helt enkelt insett - borde kanske till och med ha gjort det lite tidigare - att den lite träiga men funktionella modell som tidigare lett till succéer inte håller längre.

Spelartruppen förändrades dramatiskt när sex spelare tackade för sig efter EM i fjol och inte ville fortsätta spela i landslaget.

Ingen plats för Zlatan

Han har tänkt bort Zlatan, tror jag (hoppas jag) även om han antydde i går att det var Zlatan som hade tackat nej den här gången. Hur man nu kan tacka nej till ett kalas man inte ens blivit bjuden till.

Zlatan har fyllt fyrtio, han dras med så efterhängsna skador numera att man kan tror att han ingår i MFF:s trupp fortfarande, och han får inte någon speltid att t tala om in det Milan,  där han nu likväl kan avsluta sin långa och makalösa karriär med ännu en mästerskapstitel. Seger i italienska ligan.

I det omtag som Janne Andersson gör finns inte plats för Zlatan. Jag begrep aldrig riktigt varför han kom tillbaka i landslaget. Det kan ge tillfälliga effekter med en extraordinär solitär som ännu kan ha sina korta stunder av genialitet, men när det nya skall byggas, när andra tankar och idéer skall sjösättas måste Janne myndigförklara det här landslaget och visa för både sig själv och spelarna, att det som nu skall ske är i Tiden efter Zlatan. En ny tideräkning helt enkelt. Både Zlatan och statyn är alltför sargade nu för att visas upp för allmänheten.

Det svenska fotbollsmodellen kommer inte helt att raseras. Alla skall springa mycket, alla skall vara aggressiva i ett försvarsspel över hela planen - så spelar ju också många både klubbar och landslaget ute i Europa numera - och med en ramstark backlinje och en stabil målvakt.

Rätt man på rätt plats i rätt tid

Men många av de spelare som utgjorde stommen när Janne började sin tid som förbundskapten finns inte kvar. Det trista är att det råder, om inte kris så i varje fall en brist på riktigt, riktigt bra backar. Det angenäma är, att det var länge sedan Sverige förfogade över så många tekniskt dugliga och offensivt inriktade spelare. Det är deras placering, arbetssätt och roller som nu skall korrigeras så att de får ut det bästa av sig själva. 

Alexander Isak från Real Sociedad och Dejan Kulusevski i Tottenham är spännande, lite annorlunda svenska spelartyper men någon gemensam succé har de inte åstadkommit. Möjligen har de fått slita sig lite för trötta med defensiva uppgifter och hamnat för långt nere i planen och därmed tappat lite sting i den gadd som skall sticka hål på motståndarna. Jag tippar det det blir med en 4-3-3-formation som Janne gör sitt så kallade omtag och eftersom jag tycker att all den här sifferleken ofta blir lite löjlig, så handlar ju ändå allt till slut om att alla spelarna skall vara på rätt plats i rätt tid i det område på planen där de just då behövs.

Fotboll är ett avancerat schackspel, man kan bli matt vid blotta tanken på hur komplicerad den kan vara i alla sin enkelhet. Vad det handlar om för Jannes del är att få fram ett effektivare lag med högre målproduktion utan att ta de alltför stora riskerna att blottorna blir för stora och backlinjen för ansträngd. Det blir ett särskilt delikat problem för Janne eftersom det inte finns något självklart och högklassigt komplement till Manchester Uniteds Victor Nilsson-Lindelöf att tillgå i det centrala försvaret.

En kvalmiss till, då…?

Nu är det Nations League som skall spelas och även om Janne inte använder begreppet ”träningslandskamper med tävlingsprägel”, så drar han sig inte för att se de kommande matcherna mot Norge, Slovanien och Serbien som en förberedelse för de EM-kvalmatcher som stundar nästa år och som en möjlighet att under inte alltför pressade former implementera den nya spelmodell som blir Sveriges i en nära framtid.

En anpassning till det spelarmaterial han har. Han kan konstatera att där finns spelare med lite sämre form än tidigare, lite mindre speltid i sina klubbar och med lite stukade självförtroenden här och var. ”Vi får ta hand om det som finns”, som han själv uttryckte det.

Det finns en hel del. Men jag kan känna en viss oro. Det är med den gamla svenska modellen som framgångarna kommit, tidigare försök från flera förbundskaptener att spela mera ”europeiskt” har ofta resulterat i naivitet. Att få ut mesta möjliga av de skickligaste individerna men utan att ge avkall på det kollektiva ”skitjobbet” har visat sig svårt. Lyckas Janne och hans stab med det han föresatt - dumdristig är han ju inte - så blir det spännande att följa sommarens Nations League och det kommande EM-kvalet nästa år.

Janne Andersson har en stark ställning i Svenska Fotbollförbundet, han är uppskattad av tränarkollegor och spelarna, han är trygg och stabil i sitt ledarskap. Men efter ett missat VM-kval har inte ens han råd med också ett förlorat EM-kval. Då kommer rösterna om också ett omtag i ledarskapet obönhörligen att ställas.