Bredvid honom fotbollsdoktorn Sten-Otto Liljedahl med stetoskopet och ett tidtagarur i högstas hugg. Testcykeln var en rätt ny företeelse, Liljedahl hade fått tillstånd att kolla brassarnas kondition, med förhoppningen att kanske hitta vidunderliga resultat att förevisa de svenska fotbollstränarna.

Sambafotbollen dog

Jag hade alltså Pelé i stort sett för mig själv. Och jag minns inte att jag ställde en enda fråga. Jag kunde inte portugisiska och han ingen engelska och den enda fråga jag kom på riktade jag till Liljedahl: ”Kan jag ringa dig och få testvärdena, då?”

Han log milt och förklarade att läkaretiken förbjöd honom.

Pelé var fotbollsguden redan då. I Sverige hade han efter VM-succén 1958 blivit oerhört populär trots han närmast förnedrade det svenska försvaret i finalmatchen. Ungefär lika populär som Floyd Patterson blev trots att han spöade vår svenska tungviktsstjärna Ingemar Johansson två gånger. 

I Chile 1962 hade Brasilien försvarat guldet, nu förbereddes laget för ett tredje försök i England. Lätt träning, rytmiskt, nästan dansant, jag stod där vartenda pass. Det gick som bekant dåligt för Brasilien i VM 1966, den sorglösa sambafotbollen krossades av en tung, malande europeisk kraftfotboll. Då ringde jag doktor Liljedahl igen. 

”Nu är ju brassarna utslagna, då kan jag väl få testvärdena?” 

”Du kan få snittet”, sa han.

”Ja, tack”.

”57”, sa han.

”57, men jag har ju 66 som normal motionär.”

”Då är du lite bättre än Pelé”, sa doktor Liljedahl.

Det kan ha varit den vackraste mening som sagts till mig.

Hade hela repertoaren

Brasilien hade helt enkelt gjort ett närmast fiaskoartat VM på grund av dålig fysik.

1970, i Mexiko, hade Brasilien kanske tidernas bästa landslag, laget spelade både vacker och effektiv fotboll, Pelé blev världsmästare för tredje gången och med det som måttstock kunde vi förstås utse honom till världens bäste.

I snabba skisser kan man faktiskt se att Pelé redan under 60- och 70-talet hade en teknisk repertoar som påminner om de mest framträdande spelarnas idag. 

Han var både målskytt, framspelare, löpstark, arbetsvillig, oerhört stark huvudspelare, snabb och spänstig (11 blankt på 100, 180 i höjd), lika bra med båda fötterna, given frisparksskytt, generös och lojal mot alla. Så det kan man fastslå; en mera komplett fotbollspelare har aldrig skådats. Han hade absolut hela repertoaren.

Med alla matcher räknade, klubblag och landslag, gjorde Pelé under sin karriär 1284 mål på 1375 matcher. Den statistiken saknar motstycke. Av Reuters, IOK, L´Equipe, Unicef, Fifa, BBC, Time Magazine med flera har han utsetts till Tidernas fotbollspelare och Århundrades idrottsman flera gånger. Han var den mest kända människan i världen tillsammans med Muhammad Ali och Påven. 

 Fotbollens affischnamn

Han  kom under många år att bli världsfotbollens främsta affischnamn. Överallt på mästerskapen fanns han med. Företagen sogs om att dra honom till sig. Fifa-presidenten Joao Havelange - som var brasiliansk truppchef då under lägret i Åtvidaberg - hade tagit honom till sig som en son redan när Pelé VM-debuterade som 17-åring i Sverige 1958, nu fick den stora stjärnan platsen vid Havelanges, hjälpa honom i hans kampanjer för sin kandidatur och när de stora företagen skulle smörjas.

När Pelé dök upp i samband med VM-matcher, i presscentran eller på Fifa-sammandragningar var det alltid en fördel att kunna ropa, ”Hello Pelé, Swedish press, please.” Då bröt han sig loss och det blev några minuter för att par frågor - nu kunde han ju dessutom utmärkt engelska efter sina avslutade år med New York Cosmos - innan hans entourage drog vidare med guldkalven. ”Trots allt jag varit med om, ingenting blir större än VM-guldet i Stockholm”, sa han. ”Sverige känns som mitt andra hemland”.

Till Mar del Plata i Argentina flög vi i samma plan, Sverige skulle möta Brasilien i VM:s gruppspel, jag hann fånga honom på väg till en väntande limousin med mitt vanliga lockrop. Vad trodde han om matchen?. ”Jag vill ju alltid att det går bra för Sverige”, sa han, ”men fotbollen betyder allt för det brasilianska folket, så vi måste helt enkelt vinna.” När han kommit halvvägs in i bilen slängde jag iväg en sista fråga; vad mindes han av den där sommaren i Åtvidaberg? Han svar: ”I try to forget that terrible summer 1966”...

Portad av Havelange

1993 i Las Vegas, i samband med VM-lottningen,  hade jag lyckats ta mig in på ett meeting där Pelé annonserats som hedersgäst. Han kom aldrig. Nu hade ”pappa” Havelange fryst ut honom, straffat honom för att han anklagat det brasilianska fotbollförbundets ordförande, Ricardo Teixeira, (Havelanges svärson minsann) för korruption, för att han skodde sig på den breda fotbollens bekostnad. Pelé ville in i regeringen för att städa upp (han blev sedan idrottsminister 1995-1998) men inte heller Pelés fingar var helt rena för de metoder han använde för att få bukt med korruptionen kom att gynna hans egna företag. Han valde ibland fel samarbetspartners. 

Han portades av Havelange från invigningen av fotbolls-VM i USA 1994 och även i Frankrike 1998. Men där bjöd han en dag in till presskonferens på sitt hotell, han skulle presentera ett världslag i samarbete med något rakblad eller kontokort, jag minns inte. Jag frågade honom efteråt vad han blivit utan fotbollen. ”Gangster, antar jag”, sa han. 

En gång, i samband med en match i Colombia, protesterade Pelé mot ett domslut och blev utvisad men publiken stormade planen i en protest mot domslutet och vägrade lämna planen om inte Pelé återinsattes i spel. Så blev det. Kriget mellan Nigeria och Biafra gjorde två dagars eldupphör för att alla skulle få se Pelé spela. Han lär dessutom vara den ende som påven ansökt om audiens hos.

I den vidaste av meningar var Pelé den största fotbollspersonen genom alla tider.

Nu är han borta. Men lever ändå vidare.