De hade ju hoppat så bra, många av de de andra, de som brukar kallas motståndare. Men han har ju ju inget motstånd längre, han har mest en skara beundrande medfiguranter som tycks glada och lyckliga av att bara får vara med tillsammans med honom i denna makalösa show, de gör så gott de kan, med amerikanen Ken Hendricks i spetsen, för att i alla fall stjäla lite uppmärksamhet i galaspektaklets utkanter.

Allt är upprepningar

Jag tittar djupt ner i Ordens brunn för att försökta hitta nya formuleringar, andra sätt att beskriva detta fenomen, Armand, Gustav Duplantis, 24 årig amerikan med en svensk mor och amerikansk pappa, född i Lafayette i Louisiana den 10 november 1999. Känns ju som att orden är slut, som ett evigt repeterande av gamla nötta fraser efter tidigare bragder, VM-segrar, OS-guld, åtta världsrekord. Men det är ofrånkomligt.

Det är som Mondos eget hoppande. Repetitioner, repetitioner, upprepningar, samma mönster. Han hoppade på 570-585-595-600-610-625. Och det ser lika dant ut varje gång. Samma snabba ansats, samma stavisättning, samma akrobatik, samma passering av ribban. Samma, samma, samma. Det är alldeles ofattbart. Det skulle ju kunna bli ett hack i ansatsen, en miss i stavisättningen, en glidning i fattningen, i litet ryck i en lårmuskel efter upprepade, maximala ansträngningar, stavarna kunde jäklas; men det händer ju inte. Det är de andra som gör misstagen. 

Årets idrottare

Det blev ett av många odramatiska draman, statisterna gjorde så gott de kunde, Mondo ägde arenan, ett fullsatt Stadion, TV-tittarna, hundratals miljoner över hela världen. Det var som ett klassiskt scendrama med en lång, lång monolog i slutet. Svår att lära innan, krävande att komma ihåg. Men inte ett ord fel, inte en frasering som halkade. Allt perfekt. Och så här har han gjort ända sedan han som 8-9-åring hoppade hemma i sin trädgård. Han satte tekniken redan där, han analyserade, korrigerade, visste hur han ville ha det.

Klart att han är ett underbarn, ett fullständigt unikum. Han är friidrottens mest överlägsna fenomen, han kommer antagligen att utses till Årets Friidrottare i världen, ja kanske blir han till och med Årets idrottare alla kategorier. Det måste till mod, det krävs en lust för rampljuset för att ensam stå för attraktionen på ett stadion för 80 000 åskådare, när allt annat upphört, när alla blickar är på honom. Han är på ett sätt som en maskin med en on/off-knapp, han kan går från avspänt nojs med konkurrenterna (nåja) till hundraprocentig koncentration på nolltid. Inför ett nytt världsrekordförsök! Han njuter av varje ögonblick, han visar känslor och han får oändligt med kärlek tillbaka. 

En perfekt byggsats

OS-guldet var givet på förhand. Ingen tävling, ingen scenshow tycks honom för stor, ingenting får honom att tappa fattningen, glömma av sig, tappa koncentrationen. Hela hans artisteri är som en byggsats en fenomenalt slipade delar som hackar i varandra perfekt tills fulländningen uppnås. Han är en perfektionist i varje detalj. Envis som synden. Älskar att tävla. Omöjlig att störa. Ken Hendricks (silvermannen) tycks aldrig lämna honom i fred men han är som en snäll sällskapshund som låter alla gosa med honom.

Så privat, så social och samtidigt så in i Norden koncentrerad och seriös i alla moment. Det är svårt att begripa hur man kan vara så perfekt. Han har naturligtvis haft lyckan att får de rätta generna av sina idrottande föräldrar, han blev precis perfekt i längd, han är klart snabbast av alla i stavhoppscirkusen, han har starka muskler utan att vara för tung, han är spänstig, akrobatisk, mest tekniskt driven av alla oerhört passionerad. 24 år och en världsman, idag synnerligen väl (och välförtjänt) avlönad för sina konster, hela friidrottsvärldens största artist i den svåraste av alla grenar. 

Som en rymdpromenad

En magisk afton fick vi. Som att sitta på första parkett och titta på en rymdpromenad, utförd av en man utan kontakt med moderskeppet. Det var som svävade han i ett eget universum. Ett oförglömligt idrottsögonblick.

Snälla, tag ner  mig på jorden igen. Jag vill också komma ihåg Vanessa Kamga som slog svensk rekord i kvalet och slutade femma i diskusfinalen och Julia Henriksson som tog sig till semifinal på 200 meter och utraderade Linda Haglunds 45 år gamlas svenska rekord. De största överraskningarna i friidrottstruppen hittills. Men frågan är väl, när de en gång berättar för barnbarnen, om de inte i första hand minns och förtäljer; jag var där den kvällen på OS i Paris sommaren 2024 när Armand Duplantis hade sin stora uppvisning, ja, jag var faktiskt med i samma blågula landslag.