Det medlemmarna, ja, känslomässigt sett hela staden, kan hoppas på är att den råa verkligheten, de odiskutabla förlustsiffrorna också leder till ett uppvaknande. Klubben blev totalt fartblind under framgångarna med Champions League-spel, direktkopplingen till Uefa:s kassaflöde och allsvenska segrar vart och vartannat år. Administrationen har svällt till orimliga proportioner, spelartruppen växt sig nästan ohanterlig.

En falsk trygghet

Jag ogillar  verkligen yttrycket ”vad var det jag sa”, men ibland måste man ändå våga tänka det. Det är flera år sedan jag skrev en krönika här i Idrottens Affärer - det var när kapitalet låg på 764 miljoner och kassan nådde en toppnotering på 408 miljoner. Minns att jag jag skrev att ägandet av fotbollsarenan, den svällande personalstyrkan och en spelartrupp som bara växte och vid slutet av 2025 låg på 41 kontrakterade spelare, kunde invagga klubben i falsk trygghet. 

Ett par dåliga år utan spel i de internationella cuperna, med färre spelarförsäljningar och kanske - som en följd av detta - sämre publiksiffror kan rekordsiffrorna snabbt rasa så att även klubben med högst svansföring i landet, med odödligheten inskriven i stadgarna och med tryggast ekonomi av alla, måste hitta sans och måtta. 

Det gör man inte på det sätt MFF gjort med en ledarstab som är större än spelartruppen. Intäkterna under 2025 minskade på alla håll. Mindre från Uefa, mindre från spelarförsäljning och i den souvenirbutik som klubben öppnade på Södra Förstadsgatan (Malmös svar på Ströget, och lika befolkat av danskar) ser jag aldrig en människa. Det kan alltså vara så att både den allsvenska tabellen, den stabila ekonomin och den grundmurade populariteten måste återerövras under 2026. Publiken svek  inte dramatiskt under fjolåret men jag tror inte tålamodet är oändligt.

Pålsson och surdegen

Man skall inte bli för drastisk och tala om ett skepp i kvav, men när Anders Pålsson nu avgår som klubbens ordförande (valdes 2019) är det - trots fina sportsliga år - med den tunga surdegen hängande efter sig, att han lämnar en förening i betydligt sämre skick än när han tillträdde. 

Det är han (och hans styrelse) som ytterst bär ansvaret för att direktör och sportchef fått härja fritt med alltför svulstiga planer på en alltför stor spelartrupp och på alltför många servicetjänster runt laget. Det har saknats ett fast ramverk, det har inte funnits någon tydlig plan för värvningarna och för vilken fotboll Malmö FF vill spela. Tränaren Henrik Rydström körde sin absurda taktik rakt i väggen, vd:n Niclas Carlnén lät för länge alla få vad de pekade på - men ytterst ansvarig för att klubben jäste sig för stor och ohanterlig i medgång och nu tvingas ta baksmälletabletter är förstås ordförande Anders Pålsson. 

I en avskedsintervju i Sydsvenska Dagbladet talar han lite med dubbla tungor när han säger sig inte vilja kritisera sportcefen Daniel Andersson men likväl ställer sig kritisk till klubbens  många misslyckade spelarköp. 

Han kryper inte undan ansvaret men säger att han delar det med många. Man kan också ifrågasätta policyn när det gäller försäljningar av spelare. Man sålde sin bäste målvakt, framtidsmannen Melker Ellborg, till Sunderland (42 miljoner var väl hyggligt betalt ändå) men hur man kunde sälja den alltjämt mycket utvecklingsbare Hugo Bohlin (till och med landslagsuttagen under året) till Borussia Dortmund för strax över 20 miljoner är häpnadsväckande och löjligt billigt. 

Jag kan inte se det som annat än desperation i sista stund för att något förbättra de sviktande inkomstsiffrorna.

En ny framtidsplan

Du blir det nya kvastar som skall sopa. Pålsson hade aviserat sin avgång inom två år men andra krafter ville annat och valberedningen tackade nej till hans fortsatta ledarskap och föreslog istället en man vid namn Zlatko Rihter, 55, som 2017-2020 satt i styrelsen. Det blir han som nu skall sy in kostymen med åtskilliga stygn, lägga en mera realistisk framtidsplan både vad gäller pengar, personal och strategi. Att han är van att hantera mycket pengar och folk behöver man inte tveka om; han är sedan några år verkställande direktör för Mölnlycke Healthcare AB med 9000 anställda runt om i världen och en omsättning på 24 miljarder. 

Ett minst sagt stort och ansvarsfullt jobb som han uppenbarligen skall fortsätta att hantera parallellt med ordförandeskapet i MFF. I de visioner han gett offentlighet åt i en aktuell artikel i Sydsvenskan kan man mellan raderna förstå att han inte kommer att diktatoriskt styra utan istället låta den nytillträdde vd:n Jimmy Rosengren och ledningsgruppen bli ”the shining ones”, som han säger. 

Till detta alltså en ny spansk tränare, Miguel Angel Ramirez, som skall forma ett lag som återfår respekten både hos allmänheten och de allsvenska konkurrenterna och återge laget den stabilitet och tydlighet som vacklade och föll sönder under slutet av Henrik Rydströms tredje år som lagets tränare.

En allsvensk nystart väntar om en månad där MFF knappast  kommer att röstas fram som årets favorit att vinna Allsvenskan.