Vi är ju så vana vid, att när svensk friidrott i sällsynta stunder briljerar uti i den stora världen är det i hopp och kast. Och det har ju funnits all anledning att beundra Armand Duplantis enorma överlägsenhet och Daniel Ståhls tävlingsnerver, även om det i hans fall blev en liten besvikelse i år.

Men det är löpning de flesta ägnar sig åt, långlöparna har hög status, det är kraftproven som pågår och pågår och där konkurrensen är som hårdast.

Elegant och överlägset

Det var inte världen den här gången, det var Europa men där råkade några av planetens främsta den här gången finnas på startlinjen, det är Europa som tagit upp konkurrensen med de tidigare helt överlägsna afrikanerna och i det meriterande sammanhanget gjorde Andreas Almgren en av de absolut största prestationerna vi sett av en svensk på friidrottens tävlingsbanor.

Att göra 8200 meter av de 10 000 till en enmansshow, att bara våga, så tidigt, ta kommandot, tröttna på lufsandet i motionstempo, sätta fart på hela karusellen och vinna i en överlägsen, elegant och outtröttlig stil är alldeles enastående, högst ovanligt, ja, nästan omänskligt. Att en svensk vinner ett internationellt mästerskapslopp är så ovanligt och det naturligtvis kommer att vara värt ett Bragdguld när den dagen kommer även om svenska skidguld alltid står högt i kurs hos juryn, ja, där  beachvolleyns sandlådelek, som belönades ifjol, närmast verkar löjligt i sammanhanget.

Almgen visade sin världsklass redan ifjol när han tog VM-brons, så han fanns naturligtvis med i medaljtipsen men guld är guld och att vinna det i så total utklassningsstil gör att hela idrottsvärlden häpnar och med rätta hyllar och beundrar.

Elegant som hjortarna

Andreas Almgren har hunnit bli 31 år, hans väg fram till den spektakulära triumfen har sannerligen inte  varit någon dans på rosor. Där har funnits många vassa törnekvistar som sargat honom genom åren, han har varit ett löfte, han har visat talangen, man har anat en kapacitet som länge fick bli outlöst. Nu kom allting med råge och på ett sällan skådat vis, det var överlägsen uppvisning och det som såg ut att vara en vansinnestaktik, en huvudlös chansning blev till ett av de mest exklusiva ögonblicken i svensk idrottshistoria. 

Han är inte bara stark, klok, egensinnig och beundransvärd i sin kamp mot både motståndare och motgångar, har springer minst lika vackert som de där hjortarna som försvunnit upp i skogsbrynet när jag suttit i min solstol på mitt lantställe i Östergötland och beundrat deras gracila förflyttningar. Vi hade Gunder Hägg på 40-talet, han som var bäst i världen men som på grund av andra världskriget aldrig fick ta de guldmedaljer han hade förtjänat. 

Ja, vi och vi, det är ju bara på gamla journalfilmer vi sett honom, men den effektiva, avslappnade och vackra löpstilen har ”gått i arv” till Almgren och mellan dem, den egensinnige Anders Gärderud som vann guldet i hinder i Montreal 1976. Mitt i kraften, uthålligheten också en sorts återhållen elegans som förhöjer njutningen hos oss som tittar på.

Kajsa nådde målet - nästan

Såg att någon skrivit att det var den största svenska friidrottskvällen i historien men jag minns den 22 augusti i Aten-OS när Stefan Holm och Christian Ohlsson fixade två guld under en dryg halvtimma. Det här var EM men å andra sidan; löpning, medeldistans och därutöver, är något alldeles extra. Men om Almgren vann i utklassningsstil så gjorde den 25-årige Samuel Pihlström (orienterare så sent som 2020, då han sadlade om till friidrott under pandemin) en sensationell prestation när han kom som en blixt från klar himmel, från jumboplats och med en femtiometersspurt som väl ingen sett maken till i blågul färg klippte silvret strax före mållinjen  bara en kvart efter Almgrens uppvisning. 

Ingen svensk har gjort något liknande sedan Dan Waern vann silvret vid EM i Stockholm 1958. Vi måste se dessa två löparbragder i skenet av ovanligheten, att svenskar ytterst sällan haft någonting att säga till om på de här distanserna i internationell konkurrens.

Han vinner säkert

Två brons, ett silver och ett guld. Jag skriver det här innan Armand Duplantis hoppat stavfinalen. Han vinner säkert och jag har ändå inga ord kvar för att än en gång beskriva hans fullkomliga överlägsenhet som vinnare och världsrekordförbättrare, alla friidrottens grenar inräknade.

Och ja, kaxiga förbundskaptenen Kajsa Bergqvist, som talade om bästa truppen i historien och medaljskörd i nivå med Göteborg 2006, får nästan det hon önskade och trodde. Fem fjärdeplatser därtill. Inte illa ändå.