Avskalat på allt krimskrams och tjafs, och ”om” och utifall, trötthet och felpass och ”blinda” domare så återstår alltid detta oomkullrunkeliga faktum.

De vann välförtjänt

Tyskland vann, ägde bollen större delen av matchen och förtjänade segern.

Med detta sagt; Sverige gjorde en av sina bästa halvlekar (den första) i ett VM med tanke på att det var de regerade världsmästarna som stod för motståndet, Tyskland, laget som alltid går vidare, nationen som alltid vinner eller når finalen eller i varje fall semi.

Tyskland med sina evighetsmaskiner, sin logiska, funktionella fotboll, sin disciplin, sin alltid offensiva och kompromisslösa spelstil.

Mot etta Tyskland gjorde Sverige halvlekens enda mål - Toivonens lobb över den magnifike Manuel Neuer i ett pressat läge - och skapade ytterligare tre chanser. Ett högst sensationellt facit i en match av denna dignitet. Och borde dessutom haft en straff när Marcus Berg hakades upp. VAR-för tittade ingen videogranskare på det?

Behövde inte filten

Det är ändå detta Janne Andersson och hans harmoniska lag måste trösta sig med; de gjorde under fyrtiofem minuter och så länge alla orkade ta sitt kraftiga pensum av den gemensamma arbetsuppgiften precis allt de kunde göra.

Bättre än så här har inte ett svenskt landslag i årets tappning ens förmågan att prestera.

Ur detta grisarbete i försvarszonen och på mittfältet - Sebastian Larssons inte minst; han etablerade sin städfirma strax framför backlinjen och höll rent, skinande blankt och välputsat, och resten fixade Victor Nilsson- Lindelöf och Granqvist undan med både tur och skicklighet - skrapats också målchanser fram.

Jag hade inte stora förväntningar. Satt i mitt skogstorp med en filt inom räckhåll att dra över mig. Trodde att vi alla skulle behöva skämmas över en grym utspelning från tyskarnas sida, att de skulle komma med högsta fart, i anfall efter anfall och bara köra över allt och alla. 

Det var så i tio minuter, innan hela den svenska organisationen föll på plats. Därefter en imponerande uppvisning i konsten att med enkla medel och hårt arbete få också världsstjärnor att se ut som om de inte längre litade på sin egen förmåga. Trots guldet de har att försvara och allt som tickar in på deras konton. Tyskland är alltjämt ett mycket bra fotbollslandslag, dock med reducerad kvalitet på sådär 20-25 procent kanske sedan guldåret 2014. 

Behövs snabbare ben

Det här var vad som går att få ut av ett land med de begränsningar som finns och i brist på svenska världsstjärnor.

Ett unisont arbete som fungerar, lite tur ibland, en ypperlig målvakt som Robin Olsen och ett irriterande och destruktivt spelsätt som stör ritningarna för världsstjärnor som tror att de kan få leka på de villkor de själva vill.

Janne Andersson har gjort något alldeles enastående med den här landslagsgenerationen men han hade behövt några kvickare ben och en och annan mera beräknande och kylig hjärna för att också få maximal utdelning.

Det går inte att klaga på Marcus Bergs arbetskapacitet och löpvilja men när det kommer till kritan syns det tydligt att det är svårt att upprätthålla speeden i en arabisk kalkonliga. Å andra sidan; det är inte lätt att göra allt rätt om man får en enda given chans på en match.

I andra halvleken kom tröttheten, mönstren föll lite isär, fångstnätets maskor blev lite för stora och några fula fiskar slank igenom. Det brukar bli så. Misstagen kommer till slut och märks allra tydligast hos dem som inte får göra ett enda om det skall lyckas.

Sverige spelar ett spel utan marginal för misslyckande. Det är en lindans med ett Niagara-fall under.

Några frågor skaver

Det såg ändå ut som att Robin Olsen skulle rädda den där superviktiga poängen som Marco Reus hade fixat åt tyskarna med ett lite slumpartat kvitteringsmål i början av andra halvleken, det var bara tio sekunder kvar av den fem minuter långa övertiden när Jimmy Durmaz blev för ovarsam i en närkamp, domaren blåste frispark och Toni Kroos skruvade av hela belysningen och det blev nattsvart i alla svenska hjärtan och hem.

En sagolikt vacker frispark men jag kan inte riktigt släppa frågorna; var Durmaz verkligen rätt man att sätta in om en poäng skulle räddas, varför var han så onödigt het på gröten och orsakade den ödesdigra frisparken och stod inte Robin Olsen - förträfflig i övrigt -  en meter fel på sin mållinje när frisparksbollen kom från en trots allt rätt liten vinkel? 

Det var brutalt, som Janne Andersson sa, att han och truppens kanske bästa arbete i svårt läge inte gav någonting i utbyte. Ola Toivonen gjorde ett praktmål som ingen kommer att minnas.

Sverige kommer sannolikt bara att spela tre matcher i detta VM.

Hur det skall kunna gå på ett annat sätt vågar jag inte ens börja räkna på. Den överkursen har jag aldrig gått.

Däremot behöver jag inte ta några lektioner extra för att förstå att det är rätt logiskt att laget som nästan alltid har bollen också har den största chansen att vinna.

Tyskarna gjorde som tyskar brukar.