Ingen typisk allsvensk match 2018, för det är många som svikit, mycket som knakat och alltför många fega spelare som räddar sitt eget skinn men riskerar för lite. Inte minst i Malmö.

Det är typiskt men inte alls oväntat, att lagen som dominerat i vår och lagt beslag på de tre första platserna i väntan på VM-uppehållet tillåter sig ha råd med lite extravagans.

Hamads nya vår

Hammarby är vårens stora, glada överraskning och mycket hänger samman med att Jiloan Hamad upplever en ny vår och påminner om den spelintelligenta, rörliga (i både intellekt och handling) figurant som hade en viktig roll när Malmö FF hade sin spelmässigt mjukaste och vackraste period (2008-2013) med SM-guld 2010 och 2013. 

Varje lag som vill bryta sig loss hur den segmenterade, styrda fotbollen till friare former, periodvis, för att överraska och chockera bör ha en spelare av Hamads kvalitet; rörlig, vaken för tillfälligheterna, pigg på upptåg, tillgänglig och bekväm både som uppassare och solist.

Nu kommer en sommar och ingen vet vad som händer. Men bedömt med vårens bortskämda ögon kan Hammarby mycket väl vinna det allsvenska guldet. 

Det våras för Thern

AIK och Norrköping, som gav oss en så sprakande halvlek på Friends, har också sina ”frispelare”. Jag är svag för AIK:s Kristoffer Olsson, inte minst nu när han med sitt spel visat att han i kunnande sprungit ifatt det självförtroende han alltid haft. Lite lagom Norrköpingskt uppnäst. 

Han har, som Hamad, den där svävande flykten, som en älva över ängarna, och det är behagligt att se en sådan gosse spela fotboll. Jag tycker att Janne Andersson borde unnat sig någon irrationell mönsterbrytare (Hamad) i sin VM-trupp. Men det är också det enda negativa jag har skrivit på fem år om den älskvärde Hr Andersson.

Och kanske är IFK Norrköping på väg att nu få in samma nödvändiga egenskap i sitt lag när Simon Thern håller på att infria det han gav löften om under sina två år (2012-2014) i Malmö FF. Då, när laget tog guldet 2013, var jag rätt säker på att jag i Jonas talangfulle son såg en blivande A-landslagsmittfältare inom några år. Inte så.

Karriären slog tvärstopp men nu trummar han på med de är löpstarka benen, fraktar bollen med fart i rätt riktning när alltför många bara bekvämar sig med sidleds- och bakåtpass för att skaffa sig alibi (”nej, jag tappade inte bort några bollar”). Fortsätter det så och brakar det loss fullkomligt för en av mina allsvenska favoriter - David Moberg-Karlsson - så kan IFK Norrköping öppna Östgötaporten för guldfest återigen. 

Trodde tidigt i våras att David skulle bli aktuell för VM-truppen - han har speeden, modet, en undanglidande elegans i sitt spelsätt - men det har blivit lite för få mål. Men han har ett tempo i sig som våra dagsaktuella landslagsforwards faktiskt saknar. 

Ovissheten i Östersund

Frågan är vad som kommer att hända i Östersund. Det är knappast till bygdens fromma det som väntar ordförande Daniel Kindberg. Vad det är vet bara de laglärde och det tillsammans med det faktum att succétränaren Graham Potter fått tillåtelse att diskutera en eventuell framtid hos (och med) Swansea gör att ovisshet är det ord som bäst täcker situationen i Östersund.

 Det är Kindberg och Potter som skapat Miraklet i Östersund (större än Storsjöodjuret alla dagar i veckan), det var jämtarna som till och med slog Arsenal på Emirates och den här våren väntade man lite extra på en allsvensk dominans. Den uteblev, klubben har repat sig men med osäkerheten kring den dynamiske envåldshärskaren Kindberg, Potter lockad av kraftigare plånböcker, försvarsgeneralen Papagiannoupoulos klar för FC Köpenhamn och rykten kring både Ken Sema och Saman Ghoddos, att de försvinner under sommaren, gör att frågan måste ställas; var det Frösöblomster som blommade ett par somrar eller…?

Misslyckandet i Malmö

Vårens misslyckande är naturligtvis det som utspelats i Malmö med två guldtränare sparkade efter varandra, några usla värvningar, en överskattad spelartrupp, ett vacklande försvar, ett uddlöst anfall och till synes ingen allvarligt menad satsning på ett slagkraftigt kvallag till Champions League. 

Det skall sägas; det är inte tillfälligheter, otur, en dålig tränare, skador eller andra undanflykter som skapat den kaotiska situationen. Laget är spelmässigt, tekniskt inte i nivå med det vi sett från topptrion Hammarby, AIK och Norrköping. Vårens examen mot Dalkurd (1-1) var en smärtsam påminnelse om att guld kan bli till sand fortare än man anar.

 Inte ens mot Allsvenskans sämsta lag lyckades Malmö etablera ett skapande spel. Var exakt det största felet ligger är svårt att säga. Laget är som en orkester utan både dirigent och arrangemang. Det är lösryckta bitar ur valfria stycken men ingenting hänger ihop. Och jag är inte säkert på att det är Daniel Anderssons mulna anlete och dova röst som kan väcka det som eventuellt finns dolt någonstans. Tabeller ljuger aldrig. Inte i Malmös fall heller. Haveriet snart fullbordat.

Elfsborg kan bättre

Örebro har överraskat med trevlig fotboll, Djurgården har sina toppar och dalar, IFK Göteborg ser emellanåt lite friskare ut än fjol men det är något stelt och otillräckligt över laget fortfarande och vägen tillbaka till absoluta toppen verkar lång. Stryk i Sundsvall nu senast.

Häcken spelar ibland sin sedvanligt underhållande fotboll men besvikelse nummer två (efter Malmö; dock inte alls lika monumental) är Elfsborg, klubben som exporterat flest spelskickliga mittfältstalanger av alla lag i Allsvenskan på senare år. Tycker fortfarande det finns både underhållningsvärde och tillräckligt bra spelare i laget för, låt oss säga ”topp sex”, men det är försvaret och självförtroendet som sviktar. 

Nu stänger vi den allsvenska butiken och hänger oss i rockskörten på Anderssonskans Janne och hoppas på att undrens tid icke är förbi.