Leonel Messi såg ut som en vattendräkt hund när han vandrade av planen utan att riktigt ha förstått, tror jag, att det är Roma som kommer att spela semifinal i Champions och att han i år får nöja sig med att bli spansk mästare. Det är han ju nästan per definition de gånger Cristiano Ronaldo inte har en annan uppfattning.

Det är dessa två herrar, argentinaren Messi, som fick gödas med tillväxthormon när han kom till Barcelona i tidiga tonåren, och Ronaldo från Madeira, utbildad i Sporting Lissabon och Manchester United innan han klev in som en tjurfäktare på arenan i Madrid, som kommit att dominera världsfotbollen det senaste decenniet. Och Champions League. De har tjänat miljarder men hur många miljarder har de inte genererat till världens fotboll.

De politiska fighten

Spanien har totalt sjutton segrar, Italien och England kommer närmast med tolv och tittar man på de tio senaste årens Champions League har Barcelona vunnit tre gånger (2009, 2011, 2015), Real Madrid tre (2014, 2016, 2017). Dessutom har Athletico Madrid figurerat i två finaler. Spanien regerar.

Det har alltid funnits ett politiskt minfält mellan huvudstaden Madrid och det katalanska Barcelona – aktualiserat inte minst genom senare tiders uttalade vilja från katalanerna att bilda eget – och det finns sedan Franco-tiden alltid dessa undertoner också när Real Madrid möter Barcelona.

Fantastiskt egentligen att det så länge nu funnits en spelare i var och en av de spanska storheterna som kunnat aspirera på titeln Världens bäste fotbollspelare. De har delat på titlar och utmärkelser. Har fyra segrar var i Champions (Ronaldo en för Manchester U), korats till världens bäste lika många gånger, Ronaldo har en guldsko mer, Messi klart bäst i Spanien med åtta ligatitlar mot Ronaldos två.

Messi som det lite mera konstnärliga Barcelonas tekniske snidare, Ronaldo lite madridskt tuffare, rakare, starkare (inte minst i luften) med toreadorens hållning och kroppsspråk. Två motsatser, två av världens bästa spelare genom alla tider – nu rimligen i slutet av sina karriärer.

Italien vaknar till

Romas skräll och Juventus stormatch mot Real Madrid överraskar efter några år då den italienska fotbollen känts stjärnfattig och ospännande medan spanjorerna, Tyskland och England rustat och lagt beslag på de stora internationella stjärnorna. Italiensk fotboll har alltid haft sina invandrarepoker. En svensk på 50-talet, en sydamerikansk, en holländsk, en tysk, en fransk och med stjärnor som Ronaldo, Maradona, van Basten, Gullit, tyskarna Matthäus och Klinsmann, fransmännen Platini och Zidane. Många har sökt lyckan i Italien – och funnit den.

Det är väl bara engelsmännen som misslyckats. Liverpools målkung Ian Rush försökte men kunde inte ens lära sig äta pasta. Nu såg jag hans glada ansikte på läktaren när Liverpool med den energiske Jürgen Klopp slog ut storfavoriten Manchester City. Englands fotboll är högintressant just nu. Spanien, Italien, Tyskland och England – de stora, de som bidrar med fyra lag vardera i Champions och ofta kammar hem mest av de 13 miljarder som står på spel – i semifinalerna. Häftigt!

Roma sprängde bomben

Roma sprängde den stora bomben. Det händer väl inte en gång på femtio år att Barcelona släpper en 4-1-ledning. Vinröda Roma vann fullt rättvist. Årets sensation i den europeiska fotbollen. Detta Roma som haft två svenska tränare genom åren (Nisse Liedholm på 70-talet, Sven Göran Eriksson på 80-talet) och en rad spelare för alltid förknippade med den svenska fotbollshistorien: Gunnar Nordahl, Knut Nordahl, Sune Andersson, Arne Selmosson, Stig Sundqvist, Torbjörn Jonsson, Orvar Bergmark, Martin Dahlin, Jonas Thern, Christian Wilhelmsson.

Roma, som kommer att ha Francesco Totti (tjugofem är i klubben) som mascot så länge han lever, Roma där både Pep Guardiola och Carlo Ancelotti spelat. Roma som tagit tre italienska ligaguld, 1942, 1983, 2001. Och som spelar på historisk mark, Stadio Olimpico.

Man måste titta lite i FC Barcelonas digra historiebok för att förstå vidden av denna italienska fotbollsframgång, ett år då landets lag inte får spela VM i Ryssland och nationens kanske mest älskade spelare, 40-årige målvakten Gianluigi Buffon de sista minuterna av sin internationella karriär fick bliga rakt in i ett stort, rött kort och med ett upproriskt inre lämna arenan. För gott (?). Real Madrid fick en straff som möjligen kan diskuteras och Ronaldo avgjorde som bara han kan i ett svårt och utsatt läge. Ett drama värdigt en mästaropera.

Det bästa någonsin

Om FC Barcelona sa tränaren Marcello Lippi (förbundskapten när Italien vann VM 2006, Champions League-mästare med Juventus 1996, italienska mästare fem gånger) en gång: ”Ett liknande lag har aldrig skådats. Jag har aldrig sett ett bättre fotbollslag under alla mina år.”

Det har han nog rätt i. Men nu. När det inte räcker med Messis magi, vad händer då?

Puyol slutade, Xavi lämnade, Iniesta är på upphällningen, hur ser förnyelsen ut…?

Och framför allt; vem tar världsfotbollen till oanade höjder efter Messi och Ronaldo.

De må vara undermänniskor – men inte heller sådana har evigt liv.

De är saknade i tanken redan innan de försvunnit.