Det kan inte bli större. Kan hjärtat hoppa högre upp i halsen utan att man kvävs? Det här skidskyttedramat med svensk OS-guld överträffar det mesta.

Det vi får uppleva från PyeongChang, att ett skidskyttelag, som i en benådat ögonblick möjligen skulle kunna ta ett stafettbrons (troligen i den mixade), reser från Sydkorea med två guld och två silvermedaljer är bortom all logik. Hanna Öberg och Jesper Nelin kan piffa upp sin gemensamma lägenhet med två guldmedaljer.

Det totala genombrottet i världseliten för det här charmiga gänget är nästan svår att ta in. För fyra år sedan i Sotji hade Sverige inget damlag i skidskytte, herrarna kom tia. Nu tog damerna silver och herrarna guldet i stafett.

Mirakelmannen Pichler

Wolfgang Pichler, som måste ha något magiskt medel i sin rekvisita, har lyckats tuta i de här nederlagstippade, skidåkande skyttarna att världen inte är större än att den i ett benådat ögonblick är gripbar. Hans helvetespass med konditionskrävande bestraffningar är välkänd. Han hatas medan det pågår, älskas när de står där med medaljerna i näven.

Jag hörde honom säga, att den som kopierar andras träningsmetoder kommer tvåa. Kopian alltid sämre än originalet. Han har inte bara förmågan att ge sina adepter förutsättningarna, han kan också få de aktiva att tro sig om så mycket mera än vad de ens vågar tänka. Överös honom med alla priser som finns.

Och tänkt; om galningarna i Internationella Olympiska Kommittén fått som de från början ville, då hade Pichler inte ens varit i PyengChang. Han skulle straffas med tillträdesförbud därför att han tränat ryska skidåkare som varit (eller inte varit?) dopade. De fick ge sig till slut och det kanske till och med är så, att Sverige aldrig stått där med fyra sensationella medaljer utan Pichler på plats.

Hade Sverige varit England hade den österrikiske gamle tullpolisen adlats. Kungen var ju på plats så det skulle han kunnat ombesörja på stående fot.

Alla lika delaktiga

Skidskytteguldet får sitt ännu högre värde för de inblandade därför att ingen behövde stå i tacksamhetsskuld till någon enstaka stjärna som nödgades rädda ett hopplöst läge. Alla fyra - OS-debutanten Peppe Femling, Jesper Nelin, Sebastian Samuelsson och Fredrik Lindström - bidrog med allt de hade.

Duktiga skidåkare är de allihop, skidorna gled så där underbart mjukt och vackert så att allt såg lekfullt ut, och så höll de skyttenerverna i ordning och fixade ner de små svart-månarna, om inte annat så med hjälp av sina extraskott. Men det är klart, nervositeten stiger efterhand som chansen närmar sig.

Så när Sebastian Samuelsson dunkade in alla fem kulorna i stående skyttet och när veteranen Fredrik Lindström behöll lugnet på vallen i det alla sista stående skyttet avgjordes duellen. Medan norrmannen Emil Hegle Svendsen, precis som för fyra år sedan i Sotji, kollapsade totalt mitt under den avgörande kvällsduellen med Lindström.

Men vilken revansch för den rutinerade svensken; inför mixedstafetten ratades han i sista stund. Nu fick han bli slutman i en stafett som kommer att bli en klassiker, vara huvudperson i ett drama varken Shakespeare eller Norén kunnat skapa.

En komplex idrott

Jag har alltid älskat längdåkning - både att utöva och att följa. Jag har jobbat nära och känt många av våra giganter i skidspåren. Det är ett alldeles särskilt folk, personligheter, tjurskallar, avvikare, självplågare, sköna, naturliga människor. Jag kommer inte sluta älska längdåkning men om jag skulle tvingas välja idag, hade jag nog konverterat till skidskyttefamiljen.

Den har charmat oss oemotståndligt under detta OS. Jag skrev en gång, det var förmodligen när det gick åt skogen i något OS, att jag egentligen ogillar idrottstävlingar där vapen är inblandade men tider och huvud förändras och en dag som denna inser jag vilken djävulsk, raffinerad och komplex idrott detta är. Inte bara kondition, skidteknik, vallaperfektion utan också taktik, skjutteknik, precision, starkt psyke.

Den som får ihop alla delarna lyckas, om fyra man gör det samma dag kan det bli guld. Men det är attityden som förändrats. Svenskarna har inte förrän nu förstått hur bra de är. Pichler har berättat.

Dessutom undrar jag om inte konkurrensen är ännu tuffare än i längdåkning. Det är flera nationer som har kapacitet att slåss om medaljer i skidskytte. I de gamla öststaterna, som hade militärer att drilla professionellt, var skidskyttet stort och mycket av de gamla strukturerna finns kvar. Så det är en tuff bransch.

Sex svenska guld nu. Fem silver. Och flera till är på väg (till exempel curling). I vår lilla värld - vi är ju inte norrmän - är det ett succé-OS vi håller på att avsluta.

Åtta medaljer var SOK:s mål, jag skrev ”det kan bli tio men jag tror på sex”. Vinterlandet lever - och i Malmö har denna dag meteorologerna bestämt att våren är kommen. Allt på en gång. Hurra!