I Malmö tror jag det gör varken från eller till. I Malmö är favoritskapet – vi är vackrast, vi är bäst – snarare ett genetiskt drag än en påklistrad förväntan. Till Malmö kommer tränare och blir så skakis att det börjar tala i tungor (Richard Norling), hit kommer spelare och säger att de gör det för att vinna titlar och få spela ute i Europa.

MFF får tipset

Mycket har det, numera, att göra med den status MFF byggde upp under ett par år med Age Hareide i Champions League. Två gruppspel mot bedövande starkt motstånd, där svensk klubbfotbolls tillkortakommande också blottlades, har satt sina spår.

Men hur ser verkligheten ut?

Jo, de flesta tror på MFF, rätt många på AIK, inte alls lika många på Östersund som varit svensk klubbfotbolls ansikte utåt de senaste åren med en seger mot Arsenal på bortaplan som avslutning på ett sagolikt äventyr. Men Graham Potter tänker fortsätta sitt utvecklingsarbete i Republiken Jämtlands huvudstad – han blir väl hederspresident där en dag – har skrivit på ett nytt fyraårskontrakt och det ligger en trygghetsgaranti inbyggd i det. En och annan spelare kommer säkert att försvinna men det ödet drabbar alla som sticker in nosen i de mest TV-bevakade rummen.

Likriktade mittfältare

Östersund slog Arsenal, Malmö slog Östersund och spelar cupfinal mot Djurgården på Tele2 tionde maj. Cupen har inte varit MFF:s likör precis, den utmaningen har alltför ofta mötts av en nonchalant inställning från Skånelaget men numera känns cupen mera som en riktig tävling och därför har insikten om dess möjligheter också nått den skånska huvudstaden.

En (alltför?) tidig bedömning av styrkeläget hos allas favorit säger, att MFF bevakar sin fästning mera än att utvecklas för större bragder. Det tycks som att förnyelsearbetet har gått väldigt mycket ut på att skapa så många kopior av Enoch Kofi Adu (nu i AIK) som möjligt. Lättfotade (missförstå inte!) mittfältare med fin koreografi, smidighet, god bollbehandling men ofta lite för kringelkrokiga och likriktade.

En sitter för närvarande häktad, en annan är definitivt oskyldig men knappt prövad (Innocent), Östersundsförvärvet Bachirou har ännu att bevisat sin duglighet utanför den unika Östersunds-miljön, 22-åriga lånet (norska Molde) Isak Ssewankambo återstår att besiktiga. De påminner om varandra i stilen, de gör skickligt sitt bollarbete men med för lite offensiv styrka, för klen attack.

De huserar med skickliga fötter i Mittens rike men flyr sällan därifrån för att utmana eller göra mål. Det kanske räcker för att vinna Allsvenskan ändå. Bättre är inte en svenska förstaligan. Men man vill ju att MFF:s ambitioner, faciliteter och resurser skall bära ut i Europa också.

Allsvenskan är Allsvenskan

Apropå begreppet Allsvenskan; många trodde att den skulle drabbas av bokstavssjukan och döpas om efter ett företag som levererar saker. Nu stannar det tydligen vid att företaget betalar för att leverera bollar. Allsvenskan får heta Allsvenskan (och det hade vi ju kallat den ändå, oavsett vad girigbukarna döpt den till) – och hoppas den kan leverera. Bra av fotbollen att inte gifta bort det starka varumärket Allsvenskan till en tillfällig friare. Det räcker med de bokstavskombinationer vi har i de svenska seriesystemen.

Undrar om AIK någon gång blir så bra som många redan tycker och tror. Kan Djurgården hämta sig efter förlusten av Kim Källström och Magnus Eriksson, och vågar man tro att Östersund skall kunna visa samma tuffa attityd här hemma som när man charmat Europa. Undrar hur man mår i Elfsborg och Göteborg.

Lite förvånad är jag att inte IFK Norrköping fått fler röster. Eller är det med Simon Thern och Jordan Larsson så, att de aldrig kommer att ta det där sista steget som för dem upp i närheten av sina fäders status. Förlåt, det är orätt att jämföra, ändå är det vad man gör.

Det hade varit himla fräckt att få se dem tillsammans gå in och styra upp Norrköping till att utmana om topplatserna i Allsvenskan. Att de äntligen hittat den rätta miljön att växa färdigt i. Som de har letat och letat.

Svaret om konstgräset

Snack om konstgräs förstås, som alltid. Tio av sexton lag har konstgräs på sin hemmaarena. Och som vanligt är det MFF:s med Markus Rosenberg i spetsen som gnäller mest över det. Ändå hade Malmöklubben fjol bättre statistik på konstgräs än på naturgräs.

Apropå talet om att det skulle bli ödesdigert, sett i ett internationellt perspektiv, för svenska klubbar att så många matcher spelas på konstgräs, finns det ett svar man kan ge: Östersund hade inte funnits utan konstgräs. Östersund har sett bättre ut än andra svenska lag i internationellt konkurrens, så tillkortakommanden i Europaspel är inte ett fråga om gräs.

Den svenska elitfotbollen har ju redan startat tävlingssäsongen i och med cupen. Dårarna från Bengalien har redan presenterat sig. Cupsemifinalen AIK-Djurgården försenad en timma. Det är väl det som bengalisterna kallar ”att höja stämningen”. Och så hade arrangörerna lagt ”locket” på. Ingen ventilation. Som ett kök utan fläkt. Det luktar illa.