Och om ett enda ansikte skall  personifiera den salighet som fyller upp en vinnare i världens största sport, så måste det bli 19-åringen Kylian Mbappe, nutid och framtid och lite dåtid. Precis den barnsliga lyckan som sågs i 17-årige Pelés ögon och smilband när brassarna vunnit på Råsunda för 60 år sedan.

Ett mångfaldigt VM

Att få en pojkdröm att gå i uppfyllelse medan man ännu är ung och oförstörd och lite pojkaktig i all sin genialitet. Han bär också fram den kanske främste egenskapen i dagens fotboll, en snabbhet och påhittighet som gör att ett lag kan låna ut bollen till motståndarna stor del av matchen men vinna ändå. Nu förberedde han för Pogbas 3-1 och gjord själv smart 4-1 och därmed gick han också, den här händelserika VM-finalen, från supertalang och framtidsman till en världsstjärna i nutid. En artist som fick stråla när hela världen tittade på och i ett VM där också organisation, stenhårt arbete, starkt försvar och fasta situationer också haft så avgörande betydelse.

Därmed illustrerade han hur mångfaldligt detta VM varit med så många smarta mål, så fina matcher och en uppsjö av världsspelare som vi aldrig tidigare sett på en och samma gång i en VM-turnering.

Frankrike har en målvakt, Lloris, som kan vara både fantastisk och huvudlös - som när han gav stridshästen Mandzukic chansen att kompensera sitt oförskyllda självmål med att påpassligt ge de tappra kroaterna en sista chans att komma in i den match som de ägde så mycket av. Ett försvar med den fantastiske Varane i huvudrollen, kämpar som Kanté och Pogba, kvicka, överrumplande spelare som Griezmann och  Mbappé. 

Inget sämre lag

Kroatien är inte ett sämre lag än Frankrike, fick en tuff straff emot sig, men har inte lika många många kreativa, anfallsskickliga spelare. Båda representerar allt det som gör nutidens fotboll. Men det känns bra att fart och finess får vinna.

Det Kroatien gjort är ändå makalöst. Outtröttlig kamp i hopplösa lägen, förlängningar som man gått segrande ur, spelare som Modric - prisad som turneringens absolut bästa spelare - och Raditic som fått glänsa och spela VM-final medan många av deras klubbkamrater i de spanska storklubbarna fått vända hem i förtid. Den lilla, unga nationen Kroatien med sin unika bollkultur är med sin finalplats och den match de gav fransmännen en av VM-historiens största överraskningslag. 

Det har varit en fantastisk VM-turnering och den fick en final, mycket mera underhållande och händelserik än många av sina föregångare.

Frankrike och bronslaget Belgien påminde lite om varandra med snabbheten, omställningarna, attacker utan att slösa för mycket med överdrivet bollplotter som fällde så många andra. Det är grannländerna, lillebror och storebror med (delvis) franskan som modersmål, som charmat mest under detta VM.

En liten sammanfattning

Bästa gruppspelsmatchen: Kroatiens 3-0 mot Argentina

Bästa underhållningen: Portugal-Spanien 3-3

Roligaste halvleken: Japans finurliga, kvicka, tekniska fotboll, ett koreografiskt mästerverk och 2-0-ledning mot Belgien.

Starkaste upphämtningen: Belgiens till 3-2 mot just Japan.

Det stora genombrottet: Frankrikes (och kanske världens) mest talangfulle spelare Kylian Mbappé. Han och Belgiens kontringsspel visade att det är raka spåret, omställningar och snabbheten som tillsammans med mest löpmeter och starkaste försvar som är dagens fotbolls kompletta segerrecept.

Mest tekniska framsteg: Video Assistant Reference (VAR) befarades bli en ovälkommen showstopper men störde inte alls.

Dödaste matchen: Danmark-Frankrikes 0-0

Mest bortspillda tid och begåvning: Spaniens Barcelonainfluerande hålla-bollen-längst-fotboll, tråkig och improduktiv.

Starkaste kontinent: Europa med samtliga fyra semifinallagen.

Största överraskningarna: Kroatien, Belgien, Ryssland och Sverige - förstås. 

Tuffaste matchen: Colombia-England (straffseger för engelsmännen) - vårdslöst, fult, hetsigt innan Columbia kom på att det gick att mäta sig med engelsmännen i ren fotboll.

Skyttekungen: Harry Kane - men  kvar står kritiken att han inte var effektiv i de stora matcherna.

Anmärkningsvärt: De lysande stjärnornas och de starka (?) fotbollsnationernas fall.

Det mest svårförklarliga: Tyskland - en av guldfavoriterna - sist i gruppen som Sverige vann.

För övrigt: Publiksuccé, huliganfritt, fantastisk stämning i alla matcher, bra domare, underbara mål, rekordmånga världsartister som ändå vid några tillfällen visade sin klass.

Mediamatch och påfågelprosa

Mediamatchen: Tycker nog att SvT slog TV4 den här gången. Johanna Frändén med sin djupare och vidare kunskaper, domaren Jonas Eriksson intressanta syn på domarna och den nya tekniken, Daniel Nannskog - som jag har tyckt komma med för många självklarheter - mera påläst och bättre än någonsin. En stark innertrio som tog hem matchen. Lasse Granqvist i fyran dock bäste kommentatorn, Hanna Marklund onödigt kritiserad för sin dialekt, var klar i analyserna även om upprepningarna blev för många. Bäst i fyran, förstås; de lite längre samtalen mellan Frida Nordstrand och Olof Lund. Alexander Axén och Hasse Backe kan naturligtvis sin sak men förirrar sig i ungefär likartat, lite tuggigt tränarsnack och glömmer, att när fotbolls-VM spelas tittar hundratusental  som charmas av fotbollens mångsidiga konst men struntar i vilka mittfältare som är ”sittande”. 

Råkade någon gång höra Christian Olsson från Radiosporten. Hans påfågelprosa är tröttsam. Det har blivit till ett påklistrat effektsökeri som ställer sig i vägen för viktigare analyser och information. Det behövs inte en Ranelid till i Sverige. Olsson bör tona ner, han är bra nära en parodi på sig själv nu.

Sammantaget: ett VM med många bra matcher, fantastiskt skickliga spelare i rättan tid när de etablerade världsstjärnorna på väg ut mötte spelare i sin bästa ålder och de nya stjärnskotten som tänds. Det var en underbar blandning.

Att Putin tar åt sig äran för allt kan vi tyvärr inte göra mycket åt…

…och vad faen skall vi göra nu? Torkan tar tagit både blåbären och kantarellerna.